Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Årets Open Art – kanske bästa utställningen hittills

Så var den i gång, 2015 års ”Open Art”. Stadens centrala delar är tryfferad med konst som väcker alla möjliga känslor och reaktioner – en del mer svårbegripliga än andra, men det är så det skall vara.

Annons
Stefan Nilson Konstrecensent

Konsten sätter gärna i gång processer även hos dem som redan tänkt färdigt i livet och inte vill upptäcka nya perspektiv som kan innebära en förändring av något slag. Rubba inte mina cirklar!

När jag såg Antonio O’Connells verk ”Open House” på Stortorget, som minst sagt involverar stadens enda ”ryttarstaty”, den av frihetshjälten Engelbrekt Engelbrektsson, var min första tanke: Det här kommer gnällpellarna att angripa direkt. Och det gjorde de.

Det som pågår är en pseudodebatt som ytterst handlar om tolerans – eller bristande sådan. O’Connells verk kommer att vara borta strax efter 6 september och har då fungerat som en mycket positiv injektor hos örebroarna i deras förhållande till sin Engelbrektsstaty.

Hundratals av stadens invånare har redan varit uppe och skärskådat det där förmodade Garibaldiansiktet och hållit Engelbrekt i handen. Vi som gjort det kommer att se statyn i ett helt nytt ljus framåt.

Annars är det stora dragplåstret Ai Weiweis verk ”Think different”. Det funkar som ett fantastiskt emblem för hela evenemanget och kommer säkert att bidra till att Open Art 2017 kommer att ha ännu fler stora internationella namn bland utställarna.

Årets upplaga är mycket bra som helhet, kanske den bästa hittills. Här är en bra blandning av högt och lågt, humoristiskt och djuplodande.

Som jag ser det är det inte Cheng Dapengs stora skulptur ”Ao” i vallgraven vid slottet som blivit årets uppskattade snackis utan Guy Lorgerets ”Installation Nomad” i kanalen vid Frimurarholmen.

Det är ett suggestivt för att inte säga magiskt verk som tagit andan ur de flesta som, när man rundar hörnet vid forna Allehandaborgen, möts av denna svävande grupp sällsamma cyklister över Svartån. Det är ett verk med oerhörd visuell kraft men med ett tankedjup som kan leda långt om situationen i världen i dag.

I årets Open Art har en del förskjutningar skett av tyngdpunkter inom det centrala stadsrummet – söderut. Framför allt har det som man skulle kunna kalla traditionell löskonst – som fotografi och mindre skulptur eller videoverk – fått helt fantastiska gallerier i Krämaren.

Det fördjupar Open Art från att uteslutande handla om gatuplacerad konst till att omfatta hela spektrumet. Det innebär också att det pågår ett intressant experiment mellan offentliga och kommersiella rum inom Krämaren.

Det ger en fingervisning om hur ett kluster av lokaliteter i och kring Krämaren skulle kunna bilda ett mer aktivt och öppet ”Kulturkvarter” än det reservat som planeras intill Konserthuset.

Den del av staden som förlorat på förskjutningen är tyvärr Norrcity som inte har särskilt många verk i år, där Cecilia Janssons intressanta verk ”Now” i hörnet Järnvägsgatan-Storgatan utgör slutpunkten.

Även Slottsparken har tappat kontinuitet och där den ”avlägset” placerade delen med verk av Konstfackelever är årets besvikelse. Dålig verkshöjd och materialkänsla drar ned det intrycket starkt.

Det hade varit bra om en del av de orangea utställningskuberna som nu grötar till Stortorget i stället fått de platser de haft tidigare år i Slottsparkens framkant mot Slottet och där många människor passerar.

Då hade styrkan och den djuplodande hållbarhetstanken i Mary Ellen Croteaus och Ayla Leysers verk ”Planet Blue” framträtt tydligare. Nu tar Antonio O’Connells verk över Stortorgets övre del helt och hållet – och skall förstås också göra det som årets ”Gula kanin”.

Men, helhetsintrycket är dock: Lysande!

Mer läsning

Annons