Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Open Art får aldrig bli ett jippo"

Konst. Själv tycker han att han skulle kunna bli minister för ”seriöst bus”. Möt Lars Jonnson, punkrockaren som blev snickare som blev konstnär – och nu projektchef för Open Art.

Annons
Energiknippe. Lars Jonnson leder arbetet med femte Open Art-utställningen i Örebro.

Jag har satt av en timme för intervjun. Men jag inser rätt snabbt när vi satt oss till rätta i hans eget ”lilla bås” på Open Art-kontoret att det här blir en resa som tar tid. Och måste få ta tid. För det är så mycket han har att berätta, denne filosofiskt lagde konstnär som sedan augusti är chef för den femte upplagan av Örebros egen konstbiennal.

Är du bra på det här? är min första fråga.

– Jag skulle nog inte beskriva mig själv som välorganiserad, men jag är ändå rätt bra på att få saker gjorda. Det kan du få med olika slags energi. Jag försöker använda en lågmäld variant, säger Lars Jonnson.

Telefoner ringer. Bud kommer in med material, hundra tusen sugrör i ett par kartonger. Någon vill ha svar på frågan hur en särskild lack ska blandas. Lars svarar lugnt, tappar tråden en kort stund men hittar den snabbt igen.

Han är märkbart stolt över den lilla ledningsorganisationen med sex medarbetare på Köpmangatan. Många konstnärer har varit förvånade över att en så stor festival inte har en större stab, och kanske är det här svaret finns på vad som är unikt med just Open Art: Det stora personliga ansvaret.

– Vi visste det nog inte från början, men det har utkristalliserat sig i våra samtal med konstnärer. Att de blir bra bemötta och omhändertagna. Det ger dem energi och nya idéer.

För en slimmad organisation är ”nya idéer” inte alltid lätta att hantera. Ett konstverk som skulle vara tio meter, kan plötsligt bli 18 – och får bli det. Det är den här dynamiken som gör Open Art unikt, menar Lars.

– Vi måste underordna oss konstnärerna. Det är ju de som ska vända upp och ner på stan och ställa våra synsätt på kant. Därför ger jag långa tyglar. Det kräver levande och energifyllda medarbetare – men ibland måste jag naturligtvis sätta gränser.

Vi stoppar ett tag och backar bandet. Hur kommer det sig egentligen att det blev Örebro för rumpmasen Jonnson? Svaret är RSÖ (den gamla förkortningen för Regionsjukhuset i Örebro). Lite märkligt kanske men det var där han som febrigt spädbarn räddades till livet efter iltransport från förlossningen i Lindesberg. Hur det hänger samman med återkomsten till Örebro långt senare i livet ska vi återkomma till.

Han växte upp i den lilla orten Horndal i södra Dalarna. Pappa var verkmästare, mamma lärare. Hos henne kan de konstnärliga anlagen spåras. Hon var både musikalisk och duktig på hantverk.

– Ungdomslivet i Horndal var speciellt. Det var trimmade moppar. Det söps och slogs, men jag var aldrig bra på det. Gick min egen väg och byggde hellre kojor i träden. Jag var med i scouterna och spelade handboll och ishockey.

Men så kom punkvågen 1977 och Lars sveptes med. Han spelade gitarr i ett band, färgade håret grönt – och fick förstås stryk. Att sticka ut var inte okej i den lilla bruksorten.

Några tankar på konstbanan hade han inte vid den här tiden. Det var först några år senare, när han efter avslutad snickarutbildning sökte utlandsstipendium och fick gå på college i USA, som de första fröna såddes. Där tog han klasser i drama och konst, sjöng i kör och fortsatte med punkgrejen.

– En kvinnlig lärare såg mig. Hon gav mig en nyckel till skolans ateljé och sa, ”Lars I think you need this”.

Nu kunde han nyttja håltimmar och ledig tid i ateljén, tecknade och överraskades av möjligheterna. Vann priser.

Tillbaka i Sverige flyttade han

till Borlänge. Det var där, en sen kväll efter en spelning med punkbandet, som han bestämde sig. Han hade plockat upp en liftare, en präst, och de påbörjade ett samtal som kom att vara långt in på småtimmarna. De drack te hemma i Lars lägenhet.

– Han såg mina teckningar och sa: ”det här kan man faktiskt studera”. Två veckor senare hade jag bosatt mig i Stockholm och sökt in på förberedande konst- och teaterutbildningar.

Lars studerade psykodrama och fysisk teater, influerad av polske dramapedagogen Jerzy Grotowski, men det var konsten, tecknandet han ville satsa på.

– Jag sökte konstskolor, men kom inte in. Uppmanades att söka igen, men jag hade ju inte tid att vänta.

Varför just konsten?

– Jag valde den för att då kan du inte gå i pension, ler han. Det är nåt inre: Jag vill aldrig sluta. Jag älskar att få göra saker, att få skapa.

Vi snabbspolar lite. Det är sent 1980-tal och Lars har fått ett stipendium till Italien. I den lilla orten Pontremoli får han arbeta med teaterdekor, men samlar skräp under stadens broar som han bygger installationer av. Han går konstskola i Wien, hittar en butohdanspartner, japanen Hitoshi, som han utvecklar den då nya konstformen performance med. Han lär sig meditation.

I Köln får han sin första utställning och får via kontakter lära sig foto och video vid ett labb.

– Jag uppmanades att söka vidare till konstakademin i Düsseldorf där bland andra videokonstnären Nam June Paik undervisade. Videon förenade rörelse och bild, och det passade mig, men jag läste också drömtydning och Platon. Det blev andra viktiga byggstenar.

En av lärarna hade lägenhet i New York som eleverna kunde utnyttja. Lars gjorde det flera gånger och det var efter ett av USA-besöken som han mötte Giovanna Aquierre, boliviansk/tysk konstnär. Det var en ”blixtförälskelse” och snart blev de ett par både i och utanför ateljén. Giovannas skulpturer och Lars videokonst blev en bred palett. De fick utställningar, uppdrag och vann tävlingar.

– Vi levde på vår konst, flyttade från Köln till Bonn och blev en familj. Men så, 2002–2003, kom den emotionella krisen i Europa. Uppdragen tog slut, likaså energin och orken – och så småningom pengarna.

Lars började blicka mot hemlandet och Giovanna gav sitt godkännande: ”åk och se vad du hittar”. Första tanken var Uppsala. Där fanns jobb, dagis och skola men huspriserna avskräckte.

– Jag var förtvivlad och vad gör man som konstnär? Jo, doppar penseln och slår den på pappret. Jag började med frågan: Var är du född?

Så knyts trådarna i livets väv. Det sjuka spädbarnet. Räddningen som fanns i Örebro. Vad som följer är det som på bara några år ska leda fram till det första Open Art. Och det börjar med en stark och omedelbar vänskap.

– Jag ringde konsthallen där Mats Nilsson var chef då. Han bad mig komma hit för att visa vad jag hade och vi fick i gång ett samtal. Efter bara någon timme sa han: ”Fan, Lars. Du ska ju flytta hit”.

En ateljé i Kulturpalatset på Nygatan var ledig. Giovanna tyckte att den passande. De funderade – och tog steget.

Bara några år senare, 2007, kom nya politiska direktiv där Mats Nilsson snabbt behövde sin nye väns erfarenheter; konsten i Örebro skulle bli mer tillgänglig. Lars hade sett mycket ute i Europa, hade perspektiven, kunskapen och kontakterna. Han blev snabbt projektledare i den organisation som sattes upp för den första Open Art-utställningen, 2008.

Hur var det att jobba under Mats?

– Vi blev snabbt två draghästar och har väl inte alltid varit sams, men hela tiden haft ett dynamiskt samspel. Vi är båda ”doers” och gillar att få saker att hända.

Nu står den femte biennalen för dörren. Ett internationellt genombrott förutspås och förväntas, med verk av Ai Weiwei och en rad andra stora samtidskonstnärer på stadens gator, torg och vatten. Vi kommer alla att förvånas, roas, oroas, och förundras över allt vad en stadskärna kan användas till. Vi ska få ”tankelappar” i stället för ”prislappar” vid våra stadsbesök. Lars gillar metaforer.

– Vi är inte svaret, men möjligen ett frö som kan ge andra inspiration för hur man kan göra. Det har varit fantastiskt att se hur vi alla, företag, affärsinnehavare och tjänstemän vågar mer och mer. Nästa steg är kanske ett artists-in-residenceprogram, ett internationellt utbyte för konstnärer, under mellanåren.

Han skulle gärna ta sig titeln ”minister för seriöst bus” men blir genast allvarlig. I verk som Ai Weiweis hängande uniformer finns också allvaret, människors tomhet.

– Open Art får aldrig bli ett jippo eller en produkt, inte bara yta. Det ska vara en blomma som sprider väldoft och lust, men också djup, säger Lars Jonnson.

Snabbfix. Lars praktiska erfarenheter kommer väl till pass.

Mer läsning

Annons