Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Barbro gav mig världen

Barbro Lindgren är årets Alma-pristagare. Nyheten slår ner i magen på mig med nästan en lyckokänsla.

Annons

Jag tror att ingen annan författare betytt lika mycket för mig som hon.

Det var i mitten av 70-talet när jag var i slukaråldern och älskade att hänga på bibblan på Brunnskolan som jag för första gången kom i kontakt med hennes böcker. Jag insåg att de var något alldeles enastående. De handlade om världen som jag tyckte att den såg ut. Lite kantstött. Ganska obegriplig. Men rätt så rolig.

Jag lånade hem dem.

Problemet var att mina föräldrar inte alls hade hängt med i utvecklingen i ungdomslitteraturen på 60- och 70-talet. De tyckte att de här böckerna var alldeles för radikala. Och när både en mamma och ett barn dog i en av böckerna fick de nog, jag borde läsa annat och fick vackert gå tillbaka med dem till biblioteket.

Men den som äntligen hittat sitt alldeles egna hem inbundet i hårda kartongpärmar låter sig inte stoppas så enkelt. Jag måste ha de där böckerna.

Så jag stal dem helt sonika från biblioteket. Gömde dem i en vit plastlåda under sängen och lade gamla uttjänta kläder över. Jag var ju stor nog att städa mitt eget rum så de stod där ganska skyddade.

När jag sedan fick egna barn, och min äldsta dotter äntligen blivit stor nog för Lilla Sparvel-böckerna, blev jag lika tagen över den där magiska Barbro Lindgren-världen igen. Jag låg brevid henne och skrattade och grät om vartannat medan jag försökte väsa fram orden till en sammanhängande historia.

Och jag vet inte riktigt om min dotter förstod berättelsens storhet, men hon förstod i alla fall styrkan i den känsla som kan gömma sig mellan ett par kartongpärmar, när hon låg och höll min hand och viskade ”Kämpa, mamma. Kämpa!”.

Mer läsning

Annons