Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Molly och jag

För rätt länge sedan fick jag ett mail från en läsare som tyckte att jag borde skriva mycket mer om min hund Molly Malone.

Annons

Själv tyckte jag nog att hon fått så mycket uppmärksamhet att hon skulle kunna bli en övercurlad och narcisistisk liten tös som springer runt och nosar på stolpar och tar selfies hela dagarna. Jag var rädd för att bli den där som varje gång man får hem vänner absolut ska visa familjefotografier från semestrar med mysiga solnedgångar, fötter på stränder och gulliga barn med glass i hela ansiktet. Just den biten får ni som följer mig på sociala medier stå ut med. Där poserar Molly när hon badar, sover, springer, äter glass och rehabtränar. Sååå gullig... Tihi.

Men där har man ändå möjlighet att avfölja. Det är svårare när man är hemma hos någon.

Så kom jag att tänka på Marley. Ni vet den där ytterst glädjefulla och sorgliga filmen om hunden Marley. Eller från början är det en självbiografisk bok som heter Marley och jag. Skriven av en amerikansk journalist och krönikör som heter John Grogan. Den handlar om Labrador retrievern Marley och hans galna upptåg i livet. Boken blev en bestseller och en gigantisk succé precis som filmen. En gullig sockersöt historia som ingen kan motstå. Jag vet inte om det finns någon svensk variant men kanske är det min chans att slå igenom world wide genom att börja skriva om ”the irish wolfhound” Molly Malone och hennes väg genom livet. Förvisso inte så mycket drama där.

Hon har alltid varit den lugnaste hund jag någonsin träffat. Molly har alltid sovit mycket, snarkat och fisit små tysta stinkbomber som river ner flagor från husets fasad. Mat och vatten fastnar i skägget som sedan flyter ut över lägenheten och när hon skakar på huvudet då är det bara att ducka. När hon väl vaknar och vill gå ut då är det bara att gå. Är jag upptagen kör hon arga leken. Hon kan stå helt stilla i tio minuter med ögon som två glödande meteoriter och bara stirra på en om man inte uppmärksammar henne. Ändå älskar man den lille.

Trots att den fyrbenta stilikonen vänder ryggen åt en så fort maten är slut. För när hon är hungrig igen och dyker upp med sina stora bruna bedjande och sorgsna ögon då bara dör man. Det är denna grymma tjej som är min väg till succé. Eller inte? Hur intressant är det egentligen för andra än mig själv...?

Pelle x 3

1, Irändska varghundar är förstås min favorit men jag gillar alla hundar med skägg och buskiga ögonbryn. Jag vet inte vad det säger om mig. Låter skumt.

2, Visst har sommaren varit underbar och fantastisk. Ändå är det alltid lika skönt att få dra på sig de nyköpta jeansen och tröjorna när temperaturen sjunker. Känner mig alltid snyggare på hösten.

3, Förövrigt tycker jag fortfarande att man borde sätta upp en fartkamera i Rudbeckstunneln. Det kommer jag tycka även nästa vecka.

Mer läsning

Annons