Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kung Liljekonvalje av dungen

Annons
Foto: Thomas Eriksson

THRILLER. När jag på 70-talet sträckläste de på Karlstad bibliotek lånade Maria Lang-deckarna var det “Kung Liljekonvalje av dungen” som blev min favorit. Det märkliga i att en människa går in i en butik för att aldrig komma ut igen och sedan hittas mördad intill en strand med en bukett liljekonvaljer i sina händer. Den olyckliga kärleken och de charmigt skildrade miljöerna i lilla Skoga. Kombinationen var förförisk och att just den valts att filmatiseras två gånger är inte konstigt alls.

Pampas produktion och TV4 släppte i veckan film nummer två i en svit av sex och nu äntligen får vi Norabor, och andra, leta efter stadens miljöer och försöka identifiera statister. Om första filmen “Mördaren ljuger inte ensam” som hade världspremiär i Nora tidigare i år var trots frånvaro av stadens miljöer kullrig och inbjudande, så är “Kung Liljekonvalje av dungen” ännu mer pastoral.

Produktionen i stort är mycket snygg från vinjett till kostym och musik. Men så värst spännande är inte det hela, utan rart underhållande.

Huvudpersonerna Puck Ekstedt, Christer Wijk och Einar Bure springer, promenerar och besöker flera av Noras kullerstensgator och gårdar. Jag tyckte mig känna igen Rådstugugatan, strandpaviljongen och förstås stadshotellet.

Och det gick bra att känna igen sig i intrigen. Till skillnad från “Mördaren ljuger inte ensam” så är inte filmens karaktärer fullt så fylld av stereotyper. Mördade Anneli i Maya Hansson-Bergqvists gestaltning är en ung kärlekstörstande lojal kvinna. Tomas Bolme en glad lysten gift man i rollen som Sebastian, Annelis arbetsgivare.

Philip Panov en yngling som söker sig fram i livet och kärleken och Eva Millberg är en stabil och klok Helena Wijk, Christer Wijks mamma.

Det är nyanserat och habilt spelat helt enkelt.

Tuva Novotny är utmärkt som stark, intelligent och engagerad Puck i ett 50-tal som föste in kvinnor i hemmet så fort de blev gifta. Det vill förstås inte Puck och hennes samt fästmannen Einars bröllopsförberedelser får sig några törnar.

Linus Wahlgren är fin som förälskad Einar, men är inte så framträdande i filmen. Det är däremot Ola Rapace, så klart. Han spelar ju Christer Wijk. Den här gången är han inte fullt så stolpig som i den först visade filmen i serien.

Noramiljöer och skådespelarinsatser i all ära, men det är ändå författaren Maria Lang alias Dagmar Lange som mest fascinerar i den här filmsatsningen. Hennes feminism går som en röd tråd genom litteraturen, inte minst i “Kung Liljekonvalje av dungen”, och hennes mod att se på sin omvärld med andra ögon än de heteronormativa eller oproblematiska kärnfamiljens, gör hennes deckare alldeles speciella och komplexa inom de till synes gulliga ramarna.

Mer läsning

Annons