Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låga tittarsiffror och skrotad långfilm = kult

Annons

Vi lever just nu i tv-seriens guldålder. I stället för att hyra eller köpa långfilmer väljer allt fler att titta på streamade tv-serier genom olika typer av digitala tjänster. Gamla tiders system med ett avsnitt i taget och sedan väntan en hel vecka för att se nästa är på väg bort. Nu kan man dra ner rullgardinen och maratonkolla sig igenom kvalitetsserier som ”Breaking bad” eller ”House of cards” under en kväll eller helg.

En serie som verkligen håller för att konsumera på det viset är ”Spung” som sändes på SVT 2002–2003. Den riktade sig till den unga publiken men lyckades aldrig locka några stora tittarskaror. Seriens avsnitt nådde bara upp i 216 000 tittare i snitt. Men vi som kollade blev inbitna fans. Serien om de fem ungdomarna Kim, Pelle, Anna-Maria, Petra och Melas under deras sista år på gymnasiet hade en helt egen berättarstil, totalt fri från moralism och pekpinnar.

Här finns rikemanssonen och klassens clown Kim som festar och skojar, mest för att fylla hålet efter sina frånvarande föräldrar. Skivnörden Pelle som lider av övervikt, dåligt självförtroende och en överbeskyddande mamma. Och partypinglan Petra som drömmer att bli rockstjärna med bandet ”Fittan – reclaim the name”.

Huvudpersonernas fyllefester, knarkande och kärleksproblem skildras med sällan skådad trovärdighet. Manusförfattaren Cilla Jackerts dialog känns smärtsamt verklighetsnära och regissören Måns Mårlind fick skådespelarna komma nära i sina rollkaraktärer.

Efter den andra säsongen fanns planer på att göra en långfilm, men den filmades aldrig. I många år kunde SVT inte heller sända serien i repris, på grund av problem med rättigheterna till musiken.

Men så för något år sedan lades båda säsongerna ut på SVT:s Öppet arkiv. Och nu har långfilmsmanuset släppts i bokform. Den heter ”Spung – tio år senare” och förutom manuset innehåller den intervjuer med Jackert, Mårlind och skådespelarna.

Långfilmen är en metahistoria, dels om hur det har gått för karaktärerna, tio år senare, dels om själva filminspelningen där Mårlind går in och bryter och skådespelarna får spela ”sig själva” mellan tagningarna. Det är väl inget Guldbaggematerial, utan mest för oss redan frälsta spungianer.

Men det är aldrig för sent att se serien och bli frälst. Det är bara att dra ner rullgardinen och kliva in i Spung-land.

Mer läsning

Annons