Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Madicken

Annons

Mia bjuder klasskompisarna på chokladpraliner. Alla undrar var hon har fått pengarna ifrån. Den fattiga lus-Mia, som blir retad och som ofta försvarar sig med knytnävarna, stiger tillfälligt i status. Men pengarna kommer från överlärarens plånbok. När han förstår att Mia har tagit den får hon stryk. Pinnen viner i luften.

Barnen i publiken hukar sig inför en av de starkaste scenerna i Lerbäcks teaters föreställning av Madicken. Att en lärare slår en elev är svårt att begripa för barn i dag. Men det är inget fel på inlevelseförmågan. När Madicken ropar ”stopp” drar även många på läktaren en lättnadens suck.

Föreställningen fungerar. Som alltid på Lerbäcks teater sitter scenografi, kostym och scenerier där de ska. Det är genomtänkt ända ut i detaljerna. Två stolar uppspikade på väggen fungerar förträffligt som vedbodtak att hoppa från med paraplyet. Madickens hus till vänster på scenen är prydligt rödmålat, på familjen Nilssons hus till höger är färgen avskavd. Däremellan öppnar sig scengolvet som en klyfta mellan de sociala skikten i samhället.

Att inleda med sång, avsluta med Pilutta-visan och däremellan krydda föreställningen med välkända låtar och nyskrivet material fungerar bra. Lite av ett problem är själva grundhistorien. Den består av korta episoder staplade på varandra. Men genom att dra ut på vissa episoder och låta dem återkomma under föreställningens gång, till exempel väntan på ett syskon, blir den mer av en helhet. Här hjälper också musiken till att binda ihop berättelsen.

Barnen dominerar scenen i Madicken. Det har blivit teaterns signum. Det gör föreställningen trovärdig och underlättar för den unga publiken att identifiera sig med rollerna på scenen. Men det ställer också krav på regin och resten av ensemblen. Man får en känsla av att de har fått slita för att få ihop det. Men när de värsta premiärnerverna släppt tar replikerna gestalt. Lilla Lisabet river ner många skratt och Madickens allvar och sociala patos berör.

En brasklapp till publiken bara, ta inte med för små barn. Madicken innehåller mycket konversation och jag tror att man ska vara minst 4 år för att uppfatta vad som händer på scenen. Det är inte roligt för en 2,5-åring att sitta still i 2 timmar. Det är inte heller roligt för resten av publiken att småttingarna ledsnar efter ett tag. Men tänk på att det inte finns någon övre åldersgräns. Madicken är nostalgi.

Mer läsning

Annons