Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mannen som räddade Paris

Annons

DRAMA. Han är en av de mer okända svenska hjältarna från andra världskriget, generalkonsuln Raoul Nordling som när de allierade stod i Paris utkanter lyckades övertala den tyske kommendanten att gå emot Hitlers order och inte ödelägga den franska huvudstaden.

I Sverige känner få till honom, men i Frankrike är han en krigshjälte och hans historia har filmats flera gånger – bland annat med självaste Orson Welles som Nordling i den dramatiska "Brinner Paris?" på 1960-talet.

Den här nya versionen baseras på en pjäs av Cyril Gely och har formen av ett kammarspel. Det väldigt komplicerade spelet fram till tyskarnas kapitulation i Paris, som involverade en mängd människor, har skalats ned till en envig mellan två män på ett hotellrum, där stora delar av handlingen utspelar sig.

Nordling dyker upp som ur tomma intet när den pressade generalen von Choltitz står i begrepp att utlösa alla sprängladdningar som kommer att förstöra alla berömda byggnader och översvämma Ljusets stad. 1,5 miljoner människors liv står på spel.

Den svenske generalkonsuln tillskrivs egenskaper som rena superhjälten. Han kan alla Paris hemligheter, känner till lönngångarna, vet var skeletten finns begravda och har kontakter både hos tyskarna och i motståndsrörelsen. Han är kort sagt Batman med diplomatpass.

Tycker man om att se två äldre män förhandla på ett hotellrum i en och en halv timme är detta rena drömmen. Mycket står på spel, men det blir inte särskilt dramatiskt. Vi vet ju som bekant hur det går. Eiffeltornet står ju kvar, liksom. Det vet vi.

Några få ögonblick utanför hotellrummet då bomber ska armeras och därefter desarmeras känns befriande och kunde gärna ha fått vara flera. Filmen hade mått bra av mer "kamp mot klockan"-stress.

Enda gången det riktigt bränner till är när von Choltitz (Niels Arestrup) frågar Nordling (André Dussollier) varför just Paris ska skonas? Hamburg, Warszawa och Mannheim har ju ödelagts under kriget.

Det för upp diskussionen på ett högre filosofiskt plan och hade gärna fått utvecklats, men den frågan viftas undan på typiskt franskt maner – Paris är ju trots allt Paris.

Mer läsning

Annons