Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mia Skäringer

Annons

SHOW. Humor fungerar alltid bäst när den vandrar hand i hand med allvaret. Att använda skrattet som ett djupt andetag strax innan man måste ner under vattenytan igen för att kämpa emot vardagens bekymmer eller riktiga demoner. De riktigt stora komikerna hanterar den här balansen skickligt och varsamt.

Mia Skäringer är på god väg att bli en av dem.

En röd rund stor måne lyser stillsamt upp scenen och så kliver musikerna ut på scenen. En instrumental ”Ave Maria” och Mia Skäringers röst som berättar att hennes barndoms tröst var Papphammar. När hon fick ett par rullskridskor och kunde ta sig fram som en handlöst obalanserad Papphammar för att inhämta skratt. Då blev hon bekräftad.

Bilden av den unga Mia hänger med föreställningen ”Avig Maria och sångerna jag gråtit till” igenom.

Men det är en mognare Mia med fler erfarenheter av att vara kvinna som bestämt vandrande eller med komiskt koreograferade danssteg i högklackade svarta pumps sätter ord på eller skapar bilder av en verklighet som egentligen är omöjlig att befinna sig i. Inte minst den parallellvärld kvinnor och män befolkar.

Mia Skäringer gör den klassiska tvärtom-leken och sätter in duon Mia och Klara i Jackass-situationer eller hur det skulle vara om även kvinnor blandade samman sexualitet med kreativitet. Med obetalbart dråpliga exempel på situationer under mingelpartyn, sex, umgänge med grannar eller den heliga julens traditioner, fortsätter hon blottlägga sig själv och de kulisser vi alla bygger upp av konventionstvång.

Och där kommer det stora allvaret in. Skrattet förlöser, men vidrör samtidigt det där som inte alltid är så roligt.

Mia Skäringer är viktig och kändes så rätt att uppleva just den åttonde mars.

PS: Överraskande klar och stark var Mia Skäringers sång med låtar av Staffan Hellstrand, Olle Ljungström, Håkan Hellström, Peter Lemarc och inte minst avslutande Leonard Cohens ”Hallelujah”. DS

Mer läsning

Annons