Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min så kallade pappa

Annons

DRAMA. Det är lätt att tro att man vet precis vad som väntar när en film kan sammanfattas med en så kallad high concept-pitch; handlingen förklarad på några kärnfulla meningar. Så när Ulf Malmros nya film presenteras så här: "När den självupptagne Martin får en stroke och inte längre vet vem han är passar hans dotter på att göra honom till den pappa hon alltid saknat", ligger det kanske nära till hands att förvänta sig drastiska humoristiska situationer. Och minst en skruvad karaktär, som möjligen pratar värmländska.

Men se där har man fel. Och det är riktigt uppfriskande.

Den gravida Malin (Vera Vitali) jobbar som lärare. Relationen till barnets pappa (Sverrir Gudnason) knakar rejält och utan annan familj eller vänner smygsover i hon i sin skolas kuddrum om nätterna.

Hon bestämmer sig för att söka upp sin pappa (Michael Nyqvist), som hon inte har någon relation till alls. Han drömmer om Dramaten men spelar i fräsiga farsen "Bennys baciller" och levererar varje kväll ett bisarrt sång- och dansnummer på avklätt läkartema med showens stjärna (Henrik Dorsin) innan han går på krogen.

Sedan följer ett smart, välspelat, genuint rörande och i slutändan hoppfullt fader-dotter-drama, som bestämt placerar sig på Malmros topp-tre-lista i karriären (tillsammans med "Den bästa sommaren" och "Rapport till himlen").

Och Michael Nyqvist får ursäkta men det här är framförallt Vera Vitalis film. Hon är perfekt i huvudrollen, sällan har man väl lidit med någon så utsatt och svag och så stark på samma gång.

Sverrir Gudnason är toppen som pojkvännen, en så kallad skön kille, som är nyanserad nog att sympatisera med trots att han är lite av ett as.

Roligt också att se Källa Bie ("Vuxna människor"), som skolade om sig till barnmorska, spela rollen som just barnmorska i några mycket drabbande scener.

Ibland är filmen onödigt omständlig. Men rätt snart struntar man i skavankerna eftersom den snabbt greppar tag i både mage och hjärta. Till slut sitter man där och ler med ögonen fulla av tårar och tänker att man aldrig ska ha förutfattade meningar igen.

Mer läsning

Annons