Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mommy

Annons

DRAMA. "Jag dödade min mamma" (2009) var Xavier Dolans omsusade regidebut om en mamma-son-relation fylld av problem, hat, bråk och djupaste kärlek. Filmen gjorde succé i Cannes och stämplade den blott 21-årige kanadensaren som ett underbarn.

Sedan dess har denna provocerande begåvade 25-åring gjort fyra filmer till och i den senaste undersöker han till ännu ett våldsamt, grälsjukt moder-son-förhållande.

Mamman som detta drastiska drama kretsar kring är den färgstarka Diane, som klär sig som en tonåring, försörjer sig på städjobb och lever ett ganska gott liv med flirtar och oberoende. Hon har även sonen Steve, både som straff och källa till glädje.

Han lider av ett hyperaktivt tillstånd och blir stundtals våldsam. Men han kan också vara extremt charmig.

Dolan förser filmen med en (egentligen lite onödig) fiktiv dystopisk-light lag, som tvingar kanadensiska föräldrar att ta ansvar för sina känslomässigt störda barn, antingen på egen hand eller genom att spärra in dem på någon institution. Diane gör ett försök i hemmet med sin, i grunden så älskade men också hopplöst jobbiga Steve. Mötet med den blyga grannen Kyla ger lite stadga och en mycket speciell trio bildas.

Dolan fyller filmen med visuellt hisnande tricks, rollfigurer man i princip aldrig har sett förut och en uppfriskande energi som fick denna uttröttade festivalreporter att vakna till och nästan göra vågen vid premiärvisningen i Cannes i våras.

Mest slående är kanske filmformatet, som är nästan kvadratiskt och ger filmen ett Instagram-utseende. Det används på ett mycket fiffigt sätt för att illustrera vilka hårda ramar livet pressar på den filterfria Steve, som behöver betydligt mer svängrum för att kunna andas och leva.

Skådespelarna ger allt de har, liksom Dolan. "Mommy" är inte felfri men är på ett härligt sätt extra allt, hela tiden med yta och djup i en rörande och omtumlande mix.

Mer läsning

Annons