Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amanda Fondell

Annons

POP. Det är lustigt hur åsikter kan vända. Det som jag tyckte var Amandas stora fördel i Idol, spännvidden och explosiviteten i hennes röst, blir här en nackdel. ”All this way” består av tio låtar, vinnarlåten plus låtarna Amanda tävlade med i fredagsfinalerna. Det framgår tydligt hur viktigt sammanhanget är, för i Idol stack Amanda ut med sina charmiga uppträdanden och uttrycksfulla sångsätt.

Fast utan visuellt intryck och i större dos fungerar hennes röst inte lika bra. Tio låtar efter varandra som alla bygger på samma sorts vokala tonskiften blir snabbt tjatigt. I Idol jämfördes hon med övriga deltagare, här med originalartisterna. Hennes skrikiga försök att matcha Björks skiftande sinnestämningar i ”It’s Oh So Quiet” är bara jobbig att lyssna på. Och hennes andefattiga version av Blurs ”Song 2” ser jag som gammalt Blurfans närmast som ett personligt påhopp. Men visst glänser hon till, som i sin avskalade och originella version av Outkasts ”Hey Ya”.

”All this way” är ett själlöst hastverk som spelades in på två dagar, Amanda ska inte dömas efter den. Hon är en av de mest talangfulla artisterna som tävlat i Idol, jag är säker på att hon kommer gå långt med eget material. Så jag föredrar att glömma den här skivans existens i väntan på hennes riktiga debutplatta.

Mer läsning

Annons