Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ambitiöst - men för få bandmedlemmar

Alla goda ting är tre, brukar det heta. Men ärligt talat, är det inte tvärt om? Bermudatriangeln, antalet hörn på en Illuminati-pyramid och antalet medlemmar i ”Like swimming”.

Annons

Nej, nej. De är jätteskickliga Ida Hedene, Claes Carlström och Petter Wesslander. Men de är bara tre. Och det är en bandmedlem för lite för att de ska få ut det de vill av sin musik.

För det är ambitiöst med akustisk gitarr, synt, trummor, trummaskin och en programmerad dator med lite spaciga elektroniska sound. Men att tre personer på ett snyggt sätt ska kunna hantera det på en scen är att be om trubbel. Det fungerar inte. Speciellt inte när samtliga verkar ytterst fokuserade på att överhuvudtaget spela rätt. Som i annars softpoppiga ”God knows” där jag förtvivlat vill vifta, ropa och skjuta signalraketer för att visa att publiken faktiskt vill ha uppmärksamhet.

Bäst blir det därför när Ida Hedene får fria händer. Och då i dubbel bemärkelse. Då hon får chansen att låta pipan bli mer framträdande och bry sig om eventuell klåfingerhet på en otymplig synth. Som i ”Dance anyway I please” där hon blir den självklare frontfiguren. Men än endast för en lite stund.

För intentionen verkar att Hedene i de allra flesta fall ska kättjas vid den där röda saken med electroinspirerande ljud. Och då bildas ett vakuum som ingen verkar vilja fylla. Ett tomrum av inget som saknar allt men som precis fått besök av någon vars egentliga plats vore där. Ett tillfälligt gnistrande som bara blir en sekunds fyrverkeri.

”Like swimming” ger därför ett lite blandat uttryck. Hipsterpoppigt men utan någon som vill ta ansvar för scenintrycket. Festligt, men utan någon värd. Och med sina ambitioner att kunna kombinera fem olika typer av instrument på tre personer är det svårt att se hur de ska lyckas lösa den biten. Kanske har ”Like swimming” gett sig ut på för djupt vatten.

Mer läsning

Annons