Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dåtida rebeller utan agenda – nutida mjäkare med vilja

Urban Cone är en produkt av den trend som i folkmun kom att kallas hipster. En kultur präglad av strävan efter äkthet men som faller på sin egen definition: Viljan av att vara cool utan att vara det.

Annons

Eller som DN-skribenten Matilde Sköld beskrev det: ”En ironisk rebell utan agenda”. Lite så inleder de sin spelning på Yeah-festivalen. Med påklistrade careface och en aura som utstrålar att de egentligen inte bryr sig. Ett hipsterband personifierat.

De som är mer ”äkta” än de andra i den konsumtionsglada hipsterkretsen var med redan från dag ett, när Urban Cone slog igenom sisådär strax efter 10-talet tagit sin början. I samma veva som andra snarlika artister peakade genom alltifrån mer seriösa Miike Snow till extravagante fransmannen Sebastién Tellier. Äkthipstern kommer ihåg hur allt började. Och det är när Urban Cone minns tillbaka, till dagarna i en källare och låtar på MySpace, som konserten på Yeah! når klimax. Genom ”Kings and queens” från första albumet ”Our Youth” får samtliga med höga jeans och fjällrävenryggor att nå någon slags kollektiv nostalginoja. Även om retrospektiv i och för sig är något som alla kravmärkt- och second hand-fantaster ständigt hänger sig sig åt.

För lets face it. Urban Cones nya album ”Polaroid Memories” är sådär. Okej, ”Come back to me” är utan tvekan i särklass det Urban Cone gör på Yeah! Resterande låtar som slickproducerats i en studio är inte fullt lika glammiga på en solgassig miniscen i Stadsparken. Mest för att de låter ungefär just som alla hade förväntat sig. Och det ligger väl inget rebelliskt i det. Och då inte heller något vidare hipstrigt. Men å andra sidan: Gör de revolution mot sin tidigare musik så kanske de blir coola på riktigt. För som det är nu blir de mest offer för sin egen myt, både på scen och i albumform: Viljan att vara cool utan att vara det.

Mer läsning

Annons