Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DLK borde få förbli ett lyckligt minne

Jag minns när jag såg Mart Hällgren live för första gången. Det var på festivalen Augustibuller och Mart med bihang dök upp oannonserat på en scen mitt på campingen och körde en riktigt ösig spelning.

Annons

Det var charmigt lojt, den där punkiga ”det är bara att köra”-attityden du vet, och smockat med hits från början till slut. Ett fint minne för mig. Kvällens spelning med trallpunkarna De Lyckliga Kompisarna gör inte mycket för att ersätta det även om det emellanåt glimmar till.

De Lyckliga Kompisarna är dessvärre, likt band som säg The Kristet Utseende, ett gäng som är väldigt bundna i tiden på grund av mången kultförklarade alster under 90-talet. Fansen vill ha dessa låtar och inte mycket annat. Därför känns kvällens mer moderna låtar som Hugos Sång och I Din Himmelsäng mest som tröttsamma transportsträckor fram till hitsen, men även när dessa dyker upp är det inte alltid helgjutet framförda. För ljudet är rätt svajigt och trummorna äter många gånger upp de andra instrumenten medan scenen känns, som i fallet med Bombshells Rocks, på tok för stor för den här typen av musik. Litet och tajt ska det vara för att de här tonerna verkligen ska komma till sin rätt. Att bandet sedan kör på som om det vore en vanlig dag på jobbet hjälper inte heller. Spelningen räddas genom en avslutande hitkavalkaden med låtar som Egon, Kristoffer Spelar Flipperspel och självklart den odödliga klassikern Ishockeyfrisyr. Då glänser det till en smula.

Men kvällens insikt är, trots att jag inte vill vara någon bakåtsträvare, att vissa saker gör sig allra bäst då de lever i det förgångna. De Lyckliga Kompisarna är tyvärr en sådan sak för mig.

Mer läsning

Annons