Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Energi som en raketuppskjutning

Annons

I min recension från torsdagens inledande Beethovenkonsert skrev jag att Ödet skulle knacka på under festivalens andra konsert på lördagen. Men på konsertintroduktionen i går fick vi lära oss av Beethovenkännaren Åke Holmqvist att det där med att den femte symfonins inledande toner skulle vara Ödets knackning – det är en myt, planterad av Beethovens assistent Schindler som skrev den första biografin om Beethoven efter hans död. Senare forskning har kommit fram till att Schindler fabricerade en hel del i sin historieskrivning. Faktum är att Beethoven aldrig yttrade ett ord om vad hans musik handlade om.

Förutom den välkända femte symfonin stod tvåan på gårdagens program. Medan femman brukar kallas symfoniernas symfoni är den andra betydligt mindre känd, vilket är synd för det är verkligen en riktig liten pärla full av spännande melodier.

Dausgaard och kammarorkestern imponerade med stor stråkklang och finkalibrerad precision i de snabba sextondelslöpningarna. I det lekfulla scherzot studsade triolerna som pingpongbollar mellan sektionerna. Symfonin avslutades i rasande tempo med vital spänst.

Efter paus blev det rock’n’roll. Första satsen framfördes hetsigt, närmast stressigt och det satt inte ihop rytmiskt i alla delar. Men det gjorde inget, för den energi som orkestern utstrålade kunde ha värmt upp en medelstor svensk stad.

Den genialt ihopkomponerade övergången mellan tredje och fjärde satsen var som en raketuppskjutning. Från svagaste pizzicato och pukvirvel, till fortissimo i finalens inledande ackord. Då for rysningar av välbehag längs ryggen. När piccolaflöjten drillat och orkestern accelererade in i codan var hela jag ett enda stort leende. Sån här musik behöver varken handling, förklaring eller något knackande Öde. Den bara är!

Mer läsning

Annons