Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eva Eastwood litade inte på sitt eget material

Annons

Jag kanske är gammalmodig men när jag i veckan nåddes av nyheten om nästa års deltagare i Melodifestivalen saknade jag de klassiska svenska låtskrivarna, med kanske efternamn som Ledin, Gessle, Strömstedt, Orup, LeMarc, Hellberg eller Jonsson, bland bidragen.

Och givetvis också en så fullständigt lysande låtskrivare som Eva Eastwood. Som utan krusiduller eller påklistrad image kan skriva tidlösa men refrängstarka och klassiska pophits med hela sin naturlighet som grund.

På fredagskvällen, i det som vanligt ombonade Växthuset i Stadsträdgården, fick vi dock inte så många bevis på det. Eva Eastwood ville över allt annat bjuda på sig själv utan att paradoxalt nog framhäva sig själv och valde då att huvudsakligen framföra covers. På sitt givetvis alldeles speciella och personliga sätt.

Det borde kanske vara förbjudet att göra så och det kanske var kommersiellt självmord eller en musikalisk miss att inte lita på sitt eget material. Men det blev ju ändå en smått fantastiskt underhållande kväll just därför. Ingenting var planerat, allting kändes spontant och blev därför en sanslöst ljuvlig afton med ett rekordspretigt innehåll som musikaliskt pekade åt alla håll samtidigt.

Man brukar vid sådana tillfällen lite schablonmässigt kritisera artisten för att sakna musikalisk linje eller vara splittrad. Men Evas dryga 80 minuter, över två set, vid mikrofonen tog priset vad gäller musikalisk bredd.

Bara på de fyra första låtarna lyckades hon avslöja influenser från både Buck Owens (country), Elvis Presley, dansband och Ella Fitzgerald. Fortsättningen blev inte mindre gastkramande då hon fortsatte med en egen schlagerlåt, Patsy Cline, hårdrock(!) och två egna låtar innan paus. Repertoarmässigt spretigt men samtidigt höll Eva materialet i ett järngrepp med sin egen oerhört hjärtliga framtoning. Och med sin enda akustiska gitarr som musikalisk hjälp och en röst som stundtals var både kraftfull och smekande.

I andra avdelningen fortsatte det pendla mellan musikhistoriens olika ytterligheter när hon tangerade både blues, gospel och Siw Malmkvist mellan sina små egna mästerverk av rockabilly, schlager och Tom Petty-inspirerade ballader. Och Eva lyckades däremellan klämma in en exklusiv försmak från nästa svenska skiva, ”Inte alls som dom”, och den kändes redan som en genuin hit.

När finalen närmade sig med hjälp av två egna svenska uptempolåtar och en Sven-Ingvars-evergreen, som första extralåt, var det inte överraskande lätt att avsluta med en allsång tillsammans med den så dags lättövertalade publiken.

Evas låtar:

Love’s gonna live here again

Don’t be cruel

Optimisten

Sentimental journey

Ny stil i stan

Never no more

Laugh and a half

Vårt liv i repris

Why why why

Paus

Boogien i blodet

Jumpin’ at shadows

Landslide

Tunna skivor

Inte alls som dom

Soon One Mornin' (Death Come A-Creepin' in My Room)

I wanna do more

No headlines

Allting om Kjell

Lyckost

Extralåtar

Min gitarr

I natt jag drömde

Mer läsning

Annons