Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Flera låtar rakt ned i Svartån"

Det är förstås ett diskussionsämne men för mig är det oerhört stort att Metallsvenskan lyckades boka King Diamond.

Annons

Ur en mer allmän synvinkel smäller möjligen bokningen av Twisted Sister till den andra upplagan av festivalen högre, men det är ändå riktigt stort.

Det dansk-svensk-amerikanska bandet har en nästan 30-årig karriär och befinner sig i det svårdefinierade gränslandet mellan melodisk heavy metal och thrash metal med låtar som går bortom den traditionella vers-refräng-mallen. Lägg till detta ett teatraliskt anslag och texter som är som små skräckhistorier, ofta kombinerade till renodlade konceptalbum.

Sen är det förstås King Diamond själv, han som delat med sig av sitt artistnamn till hela bandet, som med sin mångfacetterade röst skapar vad som känns som flera olika karaktärer i låtarna. Mest karaktäristisk är hans vansinnigt höga falsett, och det är även där det brister under Metallsvenskan. Tyvärr är det snarare ett undantag än en regel att han prickar rätt tonart under falsettpartierna. När han gör det blir det lysande, men när han inte gör det blir det gåshud på det negativa viset. Flera låtar faller rakt ned i Svartån på grund av detta.

Det är mycket synd, för om sången hade varit som på skivorna hade detta varit en av stadens mest klassiska konserter. King Diamond bjuder på en hel show och har tagit med sig ett ordentligt scenbygge i två våningar med trappor, lyktor och allehanda prylar som tillsammans bildar ett skräckinjagande rum som går hand i hand med texternas olika historier. Dessutom har de med sig en egen dansare som går in i olika roller under konsertens gång. Initialt tycker jag att det är lite väl buskisbetonat när denna dansare gör entré som en gammal gumma, men sedan blir rollerna mindre och mindre humoristiska. Denna teater lyckas på något sätt knyta ihop låtarna till en helhet trots att de kommer från olika skivor och olika historier.

Bandet är helt felfritt, med bländande gitarrspel av de svenska gitarristerna Andy La Rocque och Mike Wead, och den lite anonyma amerikanska trummisen Matt Thompson får gå loss i ett trumsolo. Även om jag tycker att detta inslag är en relik från forna tider måste jag ändå säga att trumsolot både var bra och tekniskt intressant.

Huvudpersonens bristande insats förtar lite av helhetsupplevelsen och sänker både mitt humör under delar av konserten och mitt betyg på den samma, men när kvällen avslutas med en tonsäker insats i den smått magiska ”Black Horsemen” kan jag ändå lämna festivalområdet med en positiv känsla, och en konsertupplevelse jag sent kommer att glömma.

Anders Jakobson

Mer läsning

Annons