Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gösta Rundqvist

Annons

JAZZ. Det här är ingen recension. Gösta är alldeles för nära för att jag ska kunna ta ett steg tillbaka och betrakta hans livsverk med någon form av objektivitet. För det är precis vad denna tolv skivor tunga box är, ett livsverk, det sade han själv.

Jazzpianisten Gösta Rundqvist gick bort i cancer den 13 januari 2010, bara några veckor innan han skulle ha fyllt 65. De sista månaderna av sitt liv samlade han sina närmaste musikervänner och - kolleger och spelade in musik i musikstudion hemma i Kroksta utanför Uppsala. Resultatet blev denna box, fylld med både Göstas egna kompositioner, jazzstandards och fria improvisationer.

Projektet som vid tidpunkten för inspelningen finansierades av familjen självt har nu hittat en distributör i Naxos, vilket jag välkomnar eftersom det innebär att Göstas ”röst” kan spridas och komma fler jazzälskare till del.

Bland de som medverkar på inspelningarna finns saxofonisterna Roland Keijser, Krister Andersson och Lennart Åberg; trumpetarna Bosse Broberg och Jan Allan; basister som Patrik Boman och Hasse Andersson; trumslagaren och sonen Fredrik Rundqvist, för att bara nämna några.

Gösta var som sagt väldigt sjuk under inspelningarna. Vissa dagar sämre än andra. Alla inblandade i projektet har vittnat om den mycket speciella stämning som rådde under inspelningarna. Gösta som tillhörde antroposoferna hade funnit en inre frid och accepterat sin nära förestående död, en acceptans som medmusikanterna i flera fall hade svårare att svälja. Flera av musikerna har bidragit med personliga texter om inspelningarna och om Gösta i det medföljande skivhäftet.

Gösta Rundqvists rötter fanns i Hälsingland och Iggesund utanför Hudiksvall. Han började spela dragspel i unga år. På 1960-talet bildade han jazzrockgruppen Splash som spelade musik inspirerad av Blood sweat and tears samt Chicago. Mellan åren 1976 och 1989 var han pianist i Sandviken big band, en stad han även bosatte sig i. Där utvecklades han musikaliskt och han mötte även många av bandets gästsolister som han senare inledde närmare samarbete med i mindre konstellationer.

Under hela sin musikaliska karriär funderade han mycket över skapandeprocessen, hur den speciella kontakten mellan musiker och publik fungerar samt improvisationens fysionomi. I början av 1990-talet kom han till någon form av musikalisk insikt. Han beskrev det som en känsla av frihet, att kunna spela vilka toner som helst – ”jag spelar bara det jag hör”.

Som lärare på kommunala musikskolan i Sandviken och musikgymnasiet i Gävle inspirerade han en hel generation unga musiker, däribland mig själv och mina syskon. Men sin smittande entusiasm och sitt stora hjärta fortsatte han att inspirera medmusikanter och medmänniskor i sin närhet under resten av sitt alldeles för korta liv.

Jag är tacksam för att jag fick lära känna dig Gösta.

Tack för allt.

Mer läsning

Annons