Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Håkan Hellström

Annons

POP. Nästan alla växer upp förr eller senare. Tar sig upp, vidare och förbi. Även popstjärnor med gatorna och festen och flykten i blodet. Även Håkan Hellström. Han har slagit nya kullerbyttor med varje skiva sedan debuten för 13 år sedan. Han har betat av den bekymmerslösa euforin, den självförbrännande diton, han har betat av visan, samban och proggen. Vad finns kvar att utforska? En hel del, men Håkan väljer att dyka rakt ned i 80-talet.

Försmaken kom i mars med titelspåret som förstasingel, och resten av albumet smakar likadant. Blåset är borta och stråkarna och U2-gitarrerna är här, och de samsas med syntar och en återhållet nedtonad Håkan. Och körer, som i låtar som "När lyktorna tänds" borde kunna få kvinnokörvirtuoser som Leonard Cohen att lyfta på hatten.

Och orka tjafsa mer om hur mycket Håkan lånar av idoler och föregångare. Det räcker att konstatera att lika mycket som The Cure huserar i "Livets teater" och Fleetwood Mac-pastischen är tydlig i "Du kan gå din egen väg", lika mycket lånar Håkan av sig själv. Försök att inte höra gitarrekot av "En midsommarnattsdröm" i Lou Reed-lånet "Street hustle" till exempel.

"Så här har du aldrig hört Håkan Hellström förr" är inte rätt beskrivning av "Det kommer aldrig va över för mig". För det har du visst det. Men han kliver ett steg vidare genom att trampa tjugo år tillbaka. Möjligen längre och längre bort från Andra Långgatan, men han driver från Stigberget till Hamninloppet och han tänker fortfarande på Eva.

För Håkan är det aldrig över. Han tänker aldrig dö nej. Tur för dej och mej.

Mer läsning

Annons