Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hatten av för Millencolin

Skejtpunk på metalfestival. Det var livliga diskussioner på nätet angående bokningen av ett band som Millencolin till Metallsvenskan. Vad har de här att göra? Med facit i hand; rätt så jävla mycket.

Annons

Skejtpunk på metalfestival. Det var livliga diskussioner på nätet angående bokningen av ett band som Millencolin till Metallsvenskan. Vad har de här att göra? Med facit i hand; rätt så jävla mycket.

Med ett stort uppblåsbart slott som (första) backdrop dundrar Millencolin in med klassiska favoriten "Penguins and Polarbears" från skivan "Pennybridge Pioneers". Efter det avlöser sig hit på hit i ett rasande tempo där ordet andrum inte ens ägnas en tanke. De ynkliga 45 minuterna som står till Millencolins förfogande är slut i ett nafs och man står till slut bara där med ett fånigt leende på läpparna. Ett galet effektivt bombardemang av pärlor och ett sant genidrag av bandet. Varför sakta ned när man har så kort med tid liksom?

De dåliga punkterna med konserten är just den korta speltiden samt att man saknar vissa låtar. Jag saknade min personliga favorit "Fox" och jag hade gärna sett den ersätta den smått tråkiga "Ray". Men när bandet annars erbjuder låtar som "Mr. Clean" och "E20 Norr" har man faktiskt lite svårt att klaga. Att Nikola Sarcevics röst är på den absoluta toppen (helt ärligt, åldras han inte?), Färm och Ohlsson hoppsparkar och river av på gitarrerna som vildar och Larzon ramar in allt snyggt med tajta trummor tillhör ju självfallet också de goda tingen. Att se dem dra av "Duck Pond", som de säkert spelat en ziljoner gånger redan, och få den att kännas helt purfärsk är en attityd och konst att applådera. Hatten av helt klart.

Att sedan det är en stor skara människor som valt att kolla in Millencolin är ju såklart glädjande där framför scenen. Oron att många skulle dissa punken för ölen var förvisso liten, men den fanns ändå där. Att alla inte skuttar runt som galningar däremot är en annan sak. Synd såklart, men folk klappar med och hejar på.

Millencolin säger själva under kvällen att de är "en udda fågel" på festivalen. Underligt egentligen, då de flesta av deras låtar handlar om att finna tillhörighet och att slå från underläge. Jag kan faktiskt inte tänka mig en mer passande plats än just här. I synnerhet inte när den levereras så otroligt bra dessutom.

Mer läsning

Annons