Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jill Johnson bättre live

Fredagens konsert på Conventum var Jill Johnsons turnépremiär med ”Flirting with disaster” som också är titeln på senaste albumet. Ett album som inte alls är lika mycket country som tidigare utan mer fokus på singer-songwriter.

Annons

Två år sedan sist men för den sakens skull har hon inte legat på latsidan, även om hon haft paus i själva turnerandet. Som vanligt är Jill lika närvarande och personlig som alltid med handhälsning i foajén innan konsertstart och med det är bruten isen.

Skivan kändes tyvärr ganska intetsägande och ingen av låtarna stack ut nämnvärt och tilltalade lite mer. Däremot är konserten något annat. Redan från start när Jill drar igång låten, med samma namn som albumet, är det bara att inse att Jill är bättre live än i studio. Det är då hon kommer till sin rätt och publiken får kvitto på vilken grym sångerska och musiker hon är. Jill sitter på en av Sveriges bästa röster som är svår att inte älska. Hon har ett register och en sådan enorm styrka i rösten att det är lätt att tappa andan när hon gång på gång levererar.

Jill är en liveartist och hon ska upplevas på riktigt och inte från någon spellista, cd-skiva eller taskiga klipp på nätet. Det är i en konsertlokal hon kommer till sin rätt och med sina grymma musiker som både uppbackning och medlirare kan det inte bli annat än väldigt bra. Låtarna är oerhört personliga vilket också märks tydligt. Med ”In one piece” sjunger hon om tiden då hon själv tappade fotfästet och inte visste vilket ben hon skulle stå på.

En upplevelse hon delar med sig av i form av både sång och mellansnack vilket gör att det blir ännu lättare att ta till sig det hon vill berätta. Likadant är det med ”Used to think he was everything” som handlar om väninnan som föll för Jills ex. En situation som förmodligen känns igen av fler än en i publiken och åter igen bygger Jill Johnson smarta och stadiga broar mellan sig själv och vi som lyssnar.

Skillnaden att uppleva Jill på Conventum i stället för Konserthuset, där hon brukar hålla till, är att det blir en rockigare känsla men fortfarande intimt. Bandet känns och syns mer och det har satsats mer på scenografi i form av digitala skärmar som ändrar utseende.. Konserten är riktigt bra men inte helt jämn. Vissa låtar ger en spark i magen medan några, som till exempel ”When we had it so good”, åker förbi utan att lämna något större intryck men ”Roots wings” från ett tidigare album är fortfarande lika bra, och det är just i countryn jag helst vill ha henne.

Mer läsning

Annons