Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jonathan Johansson

Annons

POP. Min första bekantskap med Klagomuren var i en kyrka, en stenkast från Slottsskogen i landets nästa största stad. Med tunga ögonlock befann jag mig någonstans mellan dröm och verklighet, samtidigt som Jonathan Johansson spelade upp hela sin nya skiva, för första gången inför publik. Första digitala pusselbiten av nya albumet hade tidigare under våren visat sig i form av singeln Blommorna. Med en ljudbild som låter som något Kate Bush mejslat ut under sin storhetstid i mitten av 80-talet. Drivande med tydliga rytmer och textliga färgkontraster (svarta bilder, vita ljud).

Om debuten "En hand i himlen" är intelligent luftig pop så är "Klagomuren" fortfarande intelligent och pop, men med ett större allvar och eftertänksamhet. Den drömska atmosfären och ett mörker, en (David) Lynch-isk stämning sprider ut sig över albumet nio låtar. Den allvarliga och uppriktiga tonen i Under sjukhusen där Jonathan sjunger ”om du sa att allt var mitt, att du ville älska mig på riktigt, skulle jag lyssna då?” samtidigt som de vibrerande syntljudet i bakgrunden sätter stämningen.

Precis som i Postal Service låt The district sleeps tonight sjunger han om saker under glömmer sig under asfalten. Jonathan har berättat att han har inspirerats av tv-serien Twin Peaks under inspelningen, den stämningen infinner sig som allra tydligast i sista spåret Min ljusaste röst, där ett dovt muller sveper in låten.

För dem som önskar mer dansant pop så finns låtar som Redan glömda och Ingenting stort, som efter ett intro fyllt av alarmerande ljud bäddar in lyssnaren i en härlig ljudmatta. Jonathan Johansson röst är ett skickligt hanterat vapen, hur hans betoningar och tempoväxlingar i satsmelodierna lever sitt eget liv ovanpå musiken.

Ett tydligt exempel på hur han lekfullt och elegant använder sin röst är första versen på låten Stockholm. Där blir berättandet samtidigt mer abstrakt men inte mindre allvarligt och uppriktigt: ”du ringer sent, och säger din lägenhet, kommer lossna ifrån huset, krossas emot gatan”.

Albumomslaget känns välgjort där många idéer och tankar ligger bakom. Men vem vet, det kan vara taget av en slump, oavsett så fångar bilden på något sätt allt det som ryms på insidan: musiken, albumets stämningsläge, den drömska känslan som strömmar ut från Klagomuren. Jonathan Johansson har följt upp ett bra album mer ett ännu bättre. Den mörkare och allvarligare tonen lyfter musiken och textmässigt finns flera fina ögonblick. Lika perfekt som en kopp becksvart kaffe.

Mer läsning

Annons