Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kee Marcello

Annons

HÅRDROCK. Kee Marcello är fyrfaldigt aktuell just nu. Han släppte nyss självbiografin ”Rockstjärnan som gud glömde” och kommer samtidigt med tre skivor, dels hans två soloalbum från 1995 och 2004 i uppfräschade ”Redux”-versioner och dels denna helt nya skiva där han bjuder på Europe-covers.

Jag har försökt att komma underfund med vad som är poängen med skivan men får inte ihop det. Kee själv, eller Kjell Hilding Löfbom som är hans riktiga namn, skriver i konvolutet att han blev ”hemsökt” av sin egen historia och saknade de gamla låtarna och på sin managers uppmaning spelade in dem på nytt. ”När jag jammade loss i studion var det som om arrangemangen skrev sig själva. Den nya produktionen och den råa attityden i framförandet har gjutit nytt liv i låtarna” (min översättning från engelska) skriver Kee. Jag återkommer till det.

Det som förvirrar mig är låturvalet. Visst, Kee var medlem i Europe mellan 1986 och 1992 och med på skivorna ”Out of this world” och ”Prisoners in paradise”, men här finns även låtar från ”The final countdown” som han inte var med på. Nu kan man i och för sig motivera låtarnas närvaro i och med att Kee gick med i bandet mitt under världturnén och förmodligen har spelat låtarna en miljard gånger, men det känns ändå konstigt. De må höra till hans historia, men samtidigt inte.

Och apropå historia finns en låt från Kees tidigare band Easy Action med som en katt bland hermelinerna. Den glamrockiga ”We go rocking” piggar visserligen upp, men hör den hemma på en skiva med Europe-tolkningar?

Dessutom finns här låtar vars ursprung jag inte kan hitta och de kan alltså vara helt nya låtar eller låtar från perioden. ”Here comes the night” är till exempel en obskyr Europe-låt som inte kom med på ”Prisoners in paradise” men sedan dök upp på en samling.

Alltså kan det vara så att ”Redux: Europe” består av återinspelningar och några nya låtar vilket är tvärtom mot vad en artist borde bjuda på under en sådan här comeback. Signalen är inte ”Här kommer jag med nytt fräscht material och några gamla klassiker som bonus” och jag tycker det är märkligt.

Men till saken: Har Kee ”gjutit nytt liv” i låtarna? Ja, jag vet inte. Kees period i bandet kom när jag själv hade gått vidare från mitt Europe-lyssnande, men något nytt liv i de otroligt uttjatade ”The final countdown” och ”Carrie” har han då inte gjutit.

Kee är onekligen en mycket kompetent gitarrist samt en duktig sångare och även en bra låtskrivare – antar jag, hälften av låtarna på skivan kommer ju från Joey Tempests penna – men den här skivan är mest förvirrande. Det är inte alls fel att titta tillbaka på sitt förflutna och återupptäcka det, men i fallet ”Redux: Europe” känns det mer konstigt än logiskt, trots att det låter bra.

Mer läsning

Annons