Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kent

Annons

Skådar vi Kent ur ett rent musikalisk perspektiv finns egentligen ingenting att alls engagera sig i. De gör, stundtals bra, raka poplåtar med traditionell sättning. Topparna på den här skivan finns i utsökta första singeln ”999”, dess systerlåt ”Jag ser dig”, eller i albumets kanske bästa spår ”Färger på natten”.

Ska vi kanske kalla det för ospännande men kompetent popmusik och lämna det därhän?

Avsevärt mer intressant är ju att skivans konvolut innehåller en textrad som ”Jag förrådde min klass i en vallokal, jag rev pyramiderna i konungarnas dal, där har socialismen begravts”. Och vad betyder det att sångaren och textförfattaren Joakim Berg uppmanar att ”hålla hårt i era barn nu, man skjuts i ryggen om man flyr”?

I Kents värld finns två tematiska huvudspår – landet Sverige, och personen Joakim Berg. Kvartettens dryga tio senaste år som band handlar bara i andra hand om att göra poplåtar; i första hand är deras singlar och album att se som ett slags tonsatta indignerade lokaltidningsinsändare om hur jävla illa allt har blivit. Eller så visar Joakim Berg upp transkriberingen från sin egen terapisoffa.

En soffa som aldrig verkar hjälpa honom. En soffa där han stött och blött samma frågor sedan tonåren. Som han säger själv: Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.

Det finns något mycket givande i att Sveriges största orkester också är Sveriges kanske argaste orkester, och definitivt den som målar omgivningen mörkast; oftast direkt kolsvart. Där bor en kulturgärning som ifrågasätter och utmanar.

Om du bara lyssnar till musiken på ”Jag är inte rädd för mörkret” hör du en bagatell. Men bakom ljudkulissen upptäcker du att Kents indignerade insändare har fördelen att åtminstone vara tacksamt välformulerade. Ett strålande texthäfte.

Mer läsning

Annons