Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Laleh

Annons

POP. 2005 stod hon ensam på P3 Guld-scenen i ett vitt linne och sjöng ”Han tuggar kex”. Jag var garanterat inte ensam om att bli helt betagen av den unga till synes osminkade chosefri inlevelsefulla kvinnan.

Det var Laleh Pourkarim. Då 22 år gammal och hade då redan börjat sin karriär i Josef Fares ”Jalla! Jalla!” fem år tidigare.

Senare under 2005 kom singlen ”Invisible” och albumet ”Laleh”. Succén blev omedelbar och hon hyllades i alla möjliga galor året därpå.

Ytterligare en platta följde och sedan flyttade hon till Västerbotten och det dröjde tre år tills nästa album släpptes.

Laleh har hela tiden efter genombrottet varit mycket populär hos gemene man, men hennes starka integritet har inte gjort henne till Idolen med stort I. Däremot har hon mötts av stor respekt som människa och som artist. Med all rätt.

Laleh är en musiker med ett alldeles eget genuint uttryck. Hon är ingen kvinna med stora åthävor, och rymmer ändå ett brett spektrum i sin lågmäldhet.

Hennes deltagande i fjolårets ”Så mycket bättre” överraskade. Och tv-tittarna öppnade sina hjärtan helt och hållet för henne. Trots att hon egentligen inte gjorde mycket väsen av sig i programmen. Mer än då hon ställde sig på scenen. Hennes självklara plats. Hyllningarna lät inte vänta på sig.

Naturligtvis måste hon, liksom de andra deltagarna, släppa en skiva i nära anslutning till serien.

Och det blev en dubbel. En med nya Laleh-låtar och så en med de covers hon framförde i ”Så mycket bättre”.

Den sistnämnda är formidabla Laleh-versioner. Några av dem mycket bättre än originalen, till exempel Lena Ph:s ”På gatan där jag bor” och, tyvärr, Timbuktus ”Alla vill till himmelen”. Lalehs intensitet och känslighet kommer till sin rätt i båda låtarna.

Det är också intensiteten, känsligheten och framför allt nakenheten i Lalehs röst som omedelbart hittar vägen in i örats och hjärtats njutningsdel. Lekfulla texter som är små berättelser med ett allmänmänskligt budskap underlättar tillgängligheten.

Musikaliskt brister det däremot i jämnheten. Sång och snygga texter håller helt enkelt inte jämna steg med musiken. Musiken är stundtals grå eller lätt pompös.

Men i några av låtarna riktigt glänser Laleh och det är klirrande glada ”Elephant”, skönt stora ”Some Die Young” eller svenska sprudlande ”Vårens stora dag”. Alla dock med en eftertänksam allvarlig underton.

Det är då Laleh är som bäst.

Mer läsning

Annons