Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

M A Numminen

Annons

Vad säger man? Jag tyckte förfärligt illa om det – det därför ger jag det en 5:a!? Så motsägelsefull var detta, mitt livs första omtumlande möte, med ikonen M A Numminen. Han uppträdde omgiven av mestadels grånade, stillsamt leende fans. Och det rådde en känsla av vördnad under hela konserten, kanske också av glädje över klangen som säger ”att friheten finnsoch att någon inte ger kejsaren skatt” som det heter hos Thomas Tranströmer.

Företeelsen Numminen saknar motstycke i Sverige – möjligtvis kommer poeten Thomas Tidholm i tankarna. Samma rabulistiska, charmerande naivitet. Men Numminen har lämnat det sköna, alla försök till syfte. Här är barnsligheten ingen pose, utan en stor del av den 70–åriga artisten står fortfarande och hänger på skolgården och skriver ”Kiss Bajs” på med krita på väggen. Och vi är gänget som fnissar med en blick över axeln.

Musikaliskt finns det få saker att säga, inget nyskapande, inget verkligt provocerande bara ett möte med en människa som rätt tjurigt behållit sin särart genom tidevarven. Som står leende, varm och sjunger till den fantastiska dragspelaren Pedro Hietanens böljande komp. Medan banjon skallrar och M A:s röst spricker och väser. Mest av allt liknar det ett 100–års jubileum på finska föreningens veteranavdelning – efter stängningsdags!

Antingen ger man denna företeelse en 1:a eller en 5:a – hata eller älska. Och något djupt inom säger ”kan du inte klara av att älska det här så är du mer förstockad än vad jag trodde”.

Så måste jag välja så var det…kärlek. Och han sjöng ”gommiball” också! Nej, generositeten, trots magsjuka, var det, inget fel på.

En 5:a till människan – M A Numminen.

Mer läsning

Annons