Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mayhem

Annons
Arkivfoto

Black-legendarerna i bandet Mayhem firar hela trettio år inom den ondaste av scener och det borde betyda ett synnerligt oheligt kalas utan dess like kan man tycka. Tyvärr är det inte en Nobelmiddag till spelning vi får avnjuta utan det är mer mörkrets svar på rotmos och fläsk som vi serveras. Visst, man blir mätt och glad men man hade allt hoppats på något mer påkostat och exklusivt när det vankas såpass stort kalas.

Låtmässigt är det absolut pålitligt med godbitar som ”Freezing Moon”, ”Deathcrush” och ”Symbols of Bloodswords” men det hade varit lite extra skoj med lite andra alster utöver de självklara korten. Till viss del beror det säkerligen på den rätt snåla speltiden, klena 70 minuter, och man vill säkerligen självfallet peta in så mycket snaskigt publikfrieri som möjligt. Det är så klart inte alls fel tänk men jag hade gärna sett en längre spelning med fler överraskningar. Av det som erbjuds är det dock charmanta ”Whore” som står ut då den levereras med en sådan galet fet intensitet att den trycker sig uppåt i rangen och blir kvällens klart bästa giv.

Utöver musiken, som är bra, så är jag tråkigt nog rätt besviken över hur trött scenshowen är. Vart är all ondska, alla uppochnedvända kors och allt blod som borde höra saken till? Förvisso så håller sångaren Attila Csihar på och leker med skallar, benknotor samt hängsnaror utöver att dela med sig av sitt förträffliga väsande gurgel medan Necrobutcher slår argsint på basen samtidigt som han gör fula grimaser och halsar ur en champagneflaska (väldigt ondskefullt) på scen.

Båda gitarristerna står däremot och gungar på plats hela spelningen medan batteristen döljer sig bakom ett enormt trumställ. Den senare ger dock en satans massa storslaget och välplacerat smatter ifrån sig så man vet att han existerar och är vid god vigör. Annars är det en rätt klen uppvisning rent visuellt tyvärr.

Och med facit i hand känns den här kvällen med Mayhem mer som en klassisk röjarskiva med välkända gäster än ett mäktigt och storskaligt 30-års firande för ett av de stora banden inom Black Metal. Det är måhända inte helt fel i sig då det låter och känns totalt angenämt men man hade helt klart förväntat sig mer. Lite mer bokstavligt ”Pure Fucking Armageddon” helt enkelt.

Mer läsning

Annons