Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikbildspel: följ Millencolin privat!

Annons

SE PAVEL KOUBEKS BILDSPEL! KLICKA HÄR

MILLENCOLINS BASIST OCH SÅNGARE Nikola Sarcevic sitter på en avbytarbänk vid elvamannaplanen på Örnsro IP. En bit bort spelas första semifinalen i Metallsvenskan. Nikola ska snart spela i den andra.

Vi har pratat en hel del redan, men inte berört hur det egentligen gick till. Vad har gjort att Millencolin hållit ihop – och att de hållit sin nivå? Så sent som förra året gjorde de sin största spelning någonsin, på festivalen Rock am Ring i Tyskland inför 75 000 personer.

Det finns egentligen inget enkelt svar, inte ens för bandet själva. Nikola förklarar att han först nu börjat få en bild av hur hans liv som bandmedlem sett ut. Tack vare att han pluggat ekonomi och logistik senaste terminen.

– I alla andra företag är saker som organisation och ledarskap uttänkt. Men i ett rockband är det kaos och anarki; ingen som har utbildning och ingen som har koll.

– Nu när jag pluggar har jag fått teorierna som förklarar så mycket. Millencolins affärsidé och arbetssätt har alltid varit outtalat, men det har funkat ändå.

Nikola och gitarristerna Mathias Färm och Erik Ohlsson och trummisen Fredrik Larzon har lärt sig allt de kan på egen hand, inklusive att ens lära sig att spela instrument. Redan första repet skrev de sin egen låt, eftersom de inte var duktiga nog att göra en cover på någon annans musik.

Det kunde förstås ha slutat hur som helst. När Nikolas mamma fyllde jämnt – det här var tidigt i bandets karriär – var vänner till familjen där.

– De var vuxna människor med seriösa jobb. En av dem var rektor på en skola och sa ”Jaha, Nikola, när ska du skaffa ett riktigt jobb då?”. Jag sa att, nja, det här duger väl bra? Och han svarade att ”Jo, men du förstår väl att endera dagen måste du ta ett riktigt jobb?”

Idag, inte ens fyrtio år gammal, har Nikola i snart tjugo år varit en av fyra likvärdiga bolagsinnehavare i samma företag: Softcore AB, som driver varumärket Millencolin. Ett varumärke som under 20 års tid vuxit till en av den svenska musikbranschens mest lukrativa exportprodukter, med drygt två miljoner sålda album och över 1500 genomförda konserter.

Semifinal två ska precis börja. Nikola knyter sina skor och börjar gå mot matchplanen. Vi har pratat om att Millencolin beskrivs som bångstyriga, som en extremt tajt kärna som är svår att komma nära. Stämmer det? Är det anledningen till att Millencolin hållit ihop som band i tjugo år?

– Det har aldrig varit så att det varit vi fyra mot resten, förklarar Nikola. Vi har varit fullt upptagna med att tillhöra Millencolin. Man vill inte vara den som inte får vara med i gruppen.

FÖR TJUGO ÅR SEDAN var skivbolaget Burning Heart i stort sett ingenting alls. Grundaren Peter Ahlqvist hade varit initiativtagare och festivalgeneral för Bergslagsrocken i Fagersta, men han ville göra mer, ville släppa egna skivor. Han hittade punkgruppen No Fun At All och han hittade ett ungt, argt och mycket högljutt band som kallade sig själva Refused. Cd-skivan var ett nytt format och gav möjligheten att på ett betydligt billigare sätt än tidigare släppa åtta, tio låtar på samma skiva.

Det var hit Millencolin skickade en av sina demokassetter. Peter var imponerad. Det fanns någonting där, något att bygga på. Men han hade invändning mot att sången svajade lite grand.

– Det var en polare till mig som tjatade. ”Du måste släppa Millencolin” sa han. Det var hans tjat som fick mig att ta det avgörande beslutet, berättar Peter.

Sedan gick det väldigt fort. Sent 1993 och tidigt 1994 släppte Burning Heart tolv Millencolinlåtar på de två skivorna ”Use your nose” och ”Skauch”. Genombrottssingeln ”Da strike” och debutskivan ”Tiny Tunes” kom ut innan 1994 var över.

– Vi tajmade en hel tidsanda, förklarar Fredrik Mudda Johansson, vän till Peter Ahlqvist och en av Burning Hearts första anställda. Som medieansvarig skulle han komma att jobba med Millencolin i tio år.

– Millencolin lyckades bli en fanbärare för hela vågen med punk, snowboard och skateboard, och de var alltid stommen i Burning Heart. De var som de coola banden från USA. Jag tror att det är en stor anledningen till att det bara small till för Millencolins del. De hade alla komponenter.

Burning Heart slog underifrån. Mudda liknar bolaget vid en gerillarörelse som gjorde saker på ett nytt sätt.

– Jag kom upp som ett frågetecken med musikvideor på något betaband till Z-TV och frågade om de ville spela våra låtar. Och de var exakt likadana – ett gäng som också ville testa att göra saker på nya sätt, säger han.

I Millencolins fall fanns videor till ”Da strike”, ”The story of my life” och ”Move your car”, låtar som alla tre blev hits för en helt ny typ av publik. Och framgången kom i flera led – Millencolins turnerande i Sverige var ett segertåg som fick extra fart av att punken blev musikbranschens viktigaste globala uppstickare. Det redan etablerade och största punkskivbolaget hette Epitaph, grundat i USA av pionjärbandets Bad Religion gitarrist Brett Gurewitz. Att hamna på Epitaph innebar en möjlighet att bli en del i deras enorma kontaktnät i USA, Europa, Australien och Sydamerika.

– Vi ville förstås samarbeta med dem, berättar Peter. Och egentligen var No Fun At All mer eller mindre klara för Epitaph, vilket var väldigt stort för oss.

Men sen hörde Brett Gurewitz av sig.

–”Jag vill inte ha No Fun At All, jag vill ha Millencolin”, sa han. Det var en tysk distributör som pratat om hur mycket Millencolin sålt där, berättar Peter.

Mudda förklarar att därifrån rullade det bara på. Millencolin fick tillgång till Epitaphs distributörer på marknader som Burning Heart inte hade en chans att nå själva. Bara fem år efter att Millencolin bildades, och tre år efter debutskivan, blev de ett potentiellt världsband redo att slå igenom på allvar.

Problemet var bara att det gått för fort. Framgången skulle ha ett pris.

VANLIGTVIS ÄR MATHIAS FÄRM den enda Millencolinmedlemmen på plats i Soundlab, studion i centrala Örebro som bandet själva äger.

Inför de två spelningarna Millencolin ska göra nästa helg har Mathias, Erik och Fredrik däremot lagt några veckor på att repa intensivt. Nikola – den enda i bandet som inte bor i Örebro – kommer in och repar sista veckan. Tydligen har han bandets bästa låtminne och behöver inte repa lika mycket.

Just idag är det bara Mathias och Fredrik som ska träffas.

– Erik skulle komma också, men han är hemma med sjukt barn, förklarar Mathias och drar av sig sina strumpor och kastar dem till Fredrik som glömt att ta med sig egna. Fredrik spelar alltid trummor i strumpor; även under konserterna.

Mathias lämnar sonen Åke på dagis vid halv åtta, sen åker han till studion. Varje dag. Antingen jobbar han på nya Millencolinlåtar, eller spelar in ett annat band. Behovet av rutiner är stort.

– Förr var det kaos, då kunde jag sova till ett på dagarna. Antar att det ändrar sig när man får barn.

Rutiner och föräldraskap är inte det enda som gjort Millencolin till ett annat band idag än det band de var för tio eller femton år sedan. Att de inte ens behöver repa alla fyra är en av företagets effektiviseringsprocesser – det är enklare att jobba så här, ett maximalt utnyttjande av tiden med minimal risk för friktion.

– Förut tänkte vi inte efter så mycket. Det var bara ut och spela, in i en studio, och ut och spela igen, säger Fredrik.

Han är Millencolins mest lågmälda medlem, ett drag han delvis delar med Nikola. Erik och Mathias är betydligt mer utåtriktade. Kanske är det därför dynamiken i kvartetten ibland blir två mot två, i alla fall när de arbetar med Millencolin i grupp. Nikola och Fredrik i ett par; Mathias och Erik i det andra.

Men Nikola har även lanserat teorin att det finns en tre-ett-regel i Millencolin, att det är den som ligger grund för att medlemmarna i tjugo år varit fullt upptagna med att tillhöra bandet – det är alltid en som står ut. Om någon i bandet är trött på de andra, är de andra tre bästa vänner. Och exemplen är många fler: tre av dem har ett stort bilintresse, en har det inte (Nikola); tre skejtar, en gör det inte (Fredrik); tre stycken spelar golf, en gör det inte (Mathias). Och så vidare.

Tre-ett-regeln var också grunden till vad som kunde ha blivit Millencolins upplösning.

I stora företag finns personalchefer som kan agera samtalsstöd eller konfliktlösare. Millencolin var självlärda och hade ingen att vända sig till. När en av Millencolins bandmedlemmar ville bort, ville de andra tre inte det. Och ingen kunde hjälpa dem. De stod ensamma att hantera situationen. Erik menar att början på krisen inleddes redan sent 1996.

– Vi hade blivit jättestora i Sverige då, med ”Da strike” och ”Story of my life”. Vi var i media överallt – och så blev vi till och med flickidoler. Det var ju helt sjukt! Då hamnade vi in en fas där vi kände att ”vad fan håller vi på med?”

Tredje albumet, ”For monkeys”, spelades in i all hast. Samtidigt hade Epitaph byggt upp Millencolin utomlands, även i USA där bandet åkte med de största amerikanska punkbanden på den gemensamma skejt- och punkturnén Warped.

Mathias förklarar att de turnerade hela tiden.

– Det var förstås hur kul som helst, men det var skitjobbigt också. Och innan vi fick stopp på det så kanske inte alla mådde så bra. Vi gjorde sju veckor i USA, var hemma en vecka, och sen iväg igen i fem veckor i Europa, och sen skulle vi hem och spela in en skiva mitt i allt det där, berättar han.

Under 1998 nådde situationen sitt klimax. Fredrik beskriver det som att Millencolin sprang in i väggen.

– Om inte Nikola sagt något hade vi bara kört på. Och då kanske det hade slutat med att vi blivit riktigt osams istället, säger han.

– Det enda vi gjorde då var att vara Millencolin. De andra var de enda man umgicks med. Vi insåg ju att det inte gick att att det så där, säger Mathias.

Det är fjorton år sedan idag.

Och dramatiken som rådde då är betydligt enklare att sätta ord på så här i efterhand.

– All frustration och ängslighet som man kände för allting på den tiden, gick ut över en själv och de andra, förklarar Nikola.

Millencolin tog en paus på obestämd tid. Skivbolag, vänner, familj och bandmedlemmarna själva undrade om bandet skulle splittras. Spekulationerna blev inte färre när Nikola flyttade med sin flickvän, numera fru, Lisa till Göteborg.

– Jag hade ett behov av att få distans till Millencolin som institution, och till de andra i bandet också, säger Nikola som kom till Göteborg under fotbolls-VM 1998.

– Jag och Lisa bodde inneboende första tiden. Och första dagen gick jag ut och köpte en förlängningskabel så jag skulle kunna se matcherna i vårt rum.

– Sen gick jag till banken som låg i samma hus, och så tvärs över gatan och köpte thaimat. Jag lämnade aldrig min gata! Och då kände jag att, okej, Göteborg blir bra.

Allt som behövdes var ett halvår. Kreativiteten växte tillbaka. Framförallt väcktes en ny lust – och en ny agenda. Millencolin var kända för att göra skojiga videor, för att spela i baktakt, för att skejta och för göra lustiga miner på sina pressbilder. De hade fått en stämpel de själva inte trivdes med och behövde en ny plattform att arbeta från.

– Vi bestämde att nu kör vi, men då ska det vara mer på våra premisser. Innan dess svalde vi liksom bara allting som alla sa åt oss att göra, förklarar Fredrik.

Receptet blev sju veckor i Los Angeles, med Brett Gurewitz som producent. Resultatet blev Millencolins riktigt stora internationella genombrott: skivan ”Pennybridge pioneers” som släpptes 2000.

– Första åtta åren var ren inlärning. ”Pennybridge pioneers” var startskottet för hur vi turnerade på en helt annan nivå. Från och med den turnén har vi varit ett världsband, och hållit den nivån, säger Erik.

Men tre-ett-regeln gällde fortfarande; en av medlemmarna skulle behöva mer tid innan arbetet skulle fungera smärtfritt.

– Jag fick nervsammanbrott i Los Angeles, säger Fredrik. Dels så bröt jag upp ett förhållande jag hade. Det blev bara för mycket. Det kostade pengar att spela in och vi hade sån press på oss. Det körde ihop sig helt. Det var skitjobbigt. Rent psykiskt har jag aldrig mått sämre genom hela karriären.

Fredrik hade panikångest, men han visste inte om det.

Hemma i Sverige gick han till vårdcentralen som inte hittade något fel på honom.

– Det var inte så vanligt att man pratade om den typen av känslor, det är betydligt vanligare idag, menar han.

I Australien, när hjärtklappningen blev som värst, hamnade han på akuten. De förstod inte heller vad det handlade om. Rent fysiskt verkade han ju helt frisk. Först när turnén var avslutad förstod han att det var panikångest, och han fick möjlighet att både förstå och hantera den. Och ångesten släppte – redan under inspelningen av uppföljaren ”Home from home” var glädjen över att arbeta med Millencolin tillbaka. Och har varit där sen dess.

– Ett tag tyckte jag att det var skitjobbigt att spela låtarna från ”Pennybridge pioneers”, men nu är det helt tvärtom. Det är den skivan jag känner mest för idag.

DET ÄR ONSDAG, några dagar efter att Metallsvenskan genomförts. Örebro United som Nikola och även Mathias ingick i, förlorade finalen, trots att Nikola gjorde mål och trots att inhämtade exproffset och NA-experten Pelle Blohm satte en straff.

För Kimmo Kirvesmäki, som arrangerade Metallsvenskan, väntar nu nästa fest han jobbar med: Millencolins 20-årskalas. Just idag möts han och Erik för golf på banan i Kårsta, norr om Örebro. Vilket är ytterligare en av arbetsrutinerna i företaget Millencolin. Erik är den i bandet som tydligast haft rollen av administrativ ledare för resten av gruppen, och det är också han som idag jobbar tätast ihop med både Kimmo och skivbolaget Epitaph.

– Skivorna har kommit, förresten, säger Kimmo och plockar fram en kartong med exemplar av ”The melancholy connection”. Erik är snabbt där och plockar åt sig en skiva och bläddrar genom konvolutet för att se om tryckeriet fått alla färger rätt. Sedan starten har han gjort allt tryckt grafiskt material – skivomslag, t-shirttryck, skor, skateboards och så vidare – som Millencolin gett från sig.

– Varje gång jag gör en skiva idag tänker jag att det här är sista gången jag får möjlighet att göra ett konvolut, att från och med nu kommer det bara att bli digitalt, säger han.

Sedan december har han dessutom regisserat och klippt ihop film nummer två – dvd:n som följer med ”The melancholy connection” – om Millencolin, uppföljaren till ”Millencolin and the Hi-8 Adventures” från 1999.

– Det ska bli så förbannat skönt att ta semester efter festivalen. Jag är helt slutkörd.

Eriks grafiska design finns intatuerad på många av Millencolins fans, som stolt mejlar in bildbevis eller visar upp tatueringarna på konserterna. Som hörnsten i Millencolins popularitet har designen varit en stor framgångsfaktor. Mest känd är den gula fågeln som varit med hela vägen. Alla i bandet har den intatuerad på sina smalben.

– Fågeln är med redan på omslaget till vår första demo, påpekar Erik.

Hans mamma målade oljemålningar, det var någonstans i barndomen tack vare henne som intresset för att teckna föddes.

– Men mest inspirerad blev jag av skateboardgrafik. Där finns alltid en form av nytänk. Och jag har alltid attraherats av att skateboardgrafiken handlar om att göra vad du vill – det finns inga gränser och ingenting som tyglar.

Under Millencolins tid som band har skivbranschen förändrats drastiskt. ”Pennybridge pioneers” sålde ungefär en kvarts miljon exemplar bara i USA, men därefter följde ett 00-tal som såg digital musik ta över den roll som cd-skivor tidigare spelat. Ironiskt nog är därför Millencolins stora internationella genombrottsalbum också deras sista storsäljare.

Burning Heart klarade inte av omställningen och fick i mitten av 00-talet se sin verksamhet införlivas i Epitaph. Fjorton anställda på kontoret i Örebro fick gå. En av dem var Kimmo som istället startade egna produktionsbolaget Big Mouth Productions. Idag fyller han delvis den roll som Burning Heart tidigare gjorde för Millencolin. Eller sköter allt det där som bandet inte vill göra på egen hand, som han själv förklarar det.

– Men jag är inte med som turnéledare längre. Det funkar inte, jag har så mycket annat som tar tid och en sambo hemma som jag saknar hur mycket som helst när vi är borta, förklarar han och slår iväg en boll som gör en kraftig slice ut i skogen. Han blir ovanligt tyst.

– Tystnaden är det riktigt läskiga. Då vet man att han är förbannad, skrattar Erik.

Att ge spelningar är idag kärnan i Millencolins musikaliska verksamhet. Tack vare att de slog igenom i USA, Europa och, framförallt, Sydamerika och Australien, är hela världen öppen för Millencolin. Svenska storband som Kent, Sahara Hotnights eller Soundtrack of our Lives kan göra en vända i Skandinavien, sen måste de tillbaka hem igen och kanske hitta ett arbete eller snabbt spela in en ny skiva för att kunna göra en ny turné. Grunden som Millencolin lade redan på 90-talet har istället garanterat en solid marknad för bandet att verka på.

– Hade det börjat gå dåligt, eller om konserterna sinat – då hade vi aldrig fortsatt på samma sätt, är Eriks krassa förklaring.

Och det finns, visar det sig, en del nyckelorsaker till företagets trygga verksamhet.

– Vi har alltid haft insyn i vår egen ekonomi, och fattat hur mycket allting kostat, säger Mathias.

Det var hans pappas idé. Grabbar, sa han, ni måste skaffa ett bolag. Vilket Millencolin gjorde 1995. Gruppen pensionssparade redan från början och har kontinuerligt plockat ut lön. Delad lika på alla fyra medlemmar.

– Man ser ju på andra band, hur skivbolagen skickar iväg dem med en dyr nightliner och tio personer i ett crew. Och om man räknar på det fattar man ju direkt att de kan inte tjäna någonting på det där. Vi vet vad det kostar, och vi har haft lagom mycket personal så det klarar sig perfekt, säger Erik.

Men marknaderna är också olika. I Japan är logistiken perfekt och tider hålls. I Australien spelar de på de största scenerna. Senast i USA bodde de på samma hotell i Los Angeles, och tog en hyrbil till konsertlokalerna. Värst är Sydamerika, där Millencolin är ett av kontinentens största punkband. Innan Millencolin åker iväg på turné har de fått betalt i förskott, problemet i Sydamerika är att konserterna är handelsvara, vilket gör att den som faktiskt arrangerar spelningen är någon helt annan än den som betalat för att få dit bandet.

Senaste vändan, när de skulle uppträda i Porto Alegre i Brasilien, anlände bandet till spelstället bara för att få veta att de inte skulle spela än på flera timmar, att två andra band som ingen hört talas om skulle få spela före dem. Självklart uppstod irritation. Kanske borde de ha dragit därifrån, sagt att nej, då spelar vi inte alls.

– Arrangörerna var gangsters, och det var deras polare som skulle få gå på och spela först, säger Nikola.

– När vår turnéledare käftade emot visade de upp sina pistoler, säger Erik.

– Nånstans fattade vi att, okej, vi låter de andra banden spela, säger Nikola.

Något senare, i Chile, drog deras promotor med alla pengar som han tjänat på turnén.

– Polisen förklarade att, ”yeah, he’s going to jail when we catch him”. Det är en marknad som vi inte alls förstår. Vi är en lönsam produkt där borta som man förhandlar om, konstaterar Mathias.

– Vi är nöjda med det vi får i förskott. Sen är det upp till dem att se till att det finns en scen för oss att spela på, säger Erik.

Mestadels är turnerandet smärtfritt. En bidragande orsak är hur de under intensiva perioder i två veckor gör spelningar varje dag, för att sedan åka hem, ladda om och åka ut i två veckor igen.

Tre-ett-regeln, då? Jodå, den är kvar. Om Zlatan Ibrahimovic ska spela match, måste hela bandet anpassa sig till att Nikola ska hinna se den. Är det dags för Formel 1 är det Mathias som försvinner undan. Men tydligast gäller det maten.

– Jag är vegetarian, men inte de andra. Så varje gång vi käkar är det ett problem. I Tyskland ska de alltid käka dönerkebab, så där är det bara hej då för mig så går jag någon annanstans, säger Fredrik.

Den malaysiska nudelmaträtten laksa har däremot visat sig vara tre-ett-regelns kanske tydligaste värdemätare.

– Det var de andra som hade upptäckt det där, så då kunde ju inte jag gilla det, förklarar Nikola.

– Men så kom du in och krävde att få den starkare än någon av oss andra, säger Erik.

– Ja, jag tog det utrymmet. Min ingång in i laksa var att, okej, ni äter det – men om jag gör något eget av den, då blir det min grej.

Resultatet? Erik äter inte laksa längre. Han är utmanövrerad.

EN SISTA GREJ. Något som Peter Ahlqvist berättar.

– Millencolin är legender i sin genre. Det är många unga band som ser upp till dem som ett av banden som skapade en hel scen, menar han.

Vad som är så spännande och faktiskt fascinerande är att de flesta inte riktigt skulle tro det om Millencolin. Trots tjugo år på några av världens största scener består bandet av fyra väldigt ödmjuka människor, något som varit den kanske viktigaste anledningen till att de klarat av att hålla ihop – ingenting har stigit dem åt huvudet.

Och kanske får vi se ett 30-årsjubileum. Och ett 40-årsjubileum.

– Det är viktigt att ha respekt inför den framgång vi haft, påpekar Mathias. Man ska inte ta det för givet. Det finns många band som är jävligt bra som det inte alls går bra för. Det har aldrig varit så bra stämning i bandet som det är nu.

– At the end of the day – vi spelar för tusentals personer som älskar musiken. Och överöses med glädje från dem. På min karta kan det inte bli bättre än så, säger Fredrik.

Millencolin 20 Year Festival

Brunnsparken 8-9 juni

Fredag:

Ape Rape Escape 18:00

Anchor 19:00

Nine 20:00

The Hives 21:30

Millencolin 23:15

Lördag:

Beast 14:30

Dead Reprise 15:30

Angers Curse 16:30

Hårda Tider 17:30

Bombshell Rocks 18:30

The Peepshows 19:30

Voice Of A Generation 20:30

Danko Jones 21:30

Millencolin 23:00

Mer läsning

Annons