Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nicki Minaj

Annons

Vill man vara nere med kidsen så måste man låta Nicki Minaj gästa på ens skiva, lex Madonna och Drake. En hel platta med henne själv borde alltså vara så het att det nästan är ofattbart.

Men jag får intrycket att Minaj på sitt andra album har tagit ytterligare ett kliv mot hits for kids-träsket. Hon slösar talang på alldeles för mycket skräp som ”Pound the alarm”, ”Automatic” och ”Whip it”, där hon mest låter som en eurodanceversion av Rihanna. Samtliga nämnda låtar (och singeln ”Starships” som dock är hyfsad) är det dessvärre svenske stjärnproducenten RedOne och hans gäng som får bära på sitt samvete. Det är spår som borde ha stannat i den papperskorg de säkerligen låg i efter att Lady Gaga plockat det hon ville ha.

Gränsen mellan störigt tramsigt och härligt utflippat är hårfin. Minaj är skönast när hon antingen tonar ner tramset till noll (”Champion”, ”Hov lane” och ”Right by my side”) eller vrider upp det flippade till max (som när hon fulwailar ”Put my dick in your face” i ”Come on a cone”). Då är det stundtals briljant. Men eurotrashen hade vi klarat oss utan, stänger man av efter spår nio (knappt halva skivan alltså) så är den här plattan en fyra.

Mer läsning

Annons