Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

One direction

Annons

POP. Gubbigt. Det är lite överraskande det första ord som dyker upp i huvudet efter ett par genomlyssningar av det brittisk-irländska popfenomenets fjärde studioalbum. Otidsenligt är det andra. Kvintetten bjuder på låtar som påminner om allt från Mauro Scocco (kan vi prata om det här med att singeln "Steal my girl" låter underligt mycket som "Sarah"?) och Westlife till gammal Willie Nelson.

Inget ont om dessa herrar, men man hade ju kunnat förvänta sig något lite fräschare från fem moderna tjugonågontingåringar. Man kan bli vuxen utan att bli gubbe.

"When I'm sixty-four"-inspirerade "Act my age" och oändligt sega "Fireproof" och "Spaces" är så dammiga att de borde förses med varning för astma-skyltar.

Men okej. "Stockholm syndrome" är småtrevlig 80-talspop och "Change your ticket" är riktigt medryckande. Där har vi höjdpunkterna.

Ed Sheerans bidrag, "18", är ett hyfsat spår som nog egentligen blivit bättre om upphovsmakaren gjort låten själv - eller pitchat den till Taylor Swift. Och detta att de nostalgiskt minns när de var 18 år är lite svårköpt. Det var ju trots allt nästan häromdagen.

Mer läsning

Annons