Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ovanlig trio vars extranummer var bäst

Annons
Bild: Lennart Lundkvist

Det finns grupper ur historien som fått till riktigt klatschiga bandnamn genom att kombinera sina namn. Agnetha, Björn, Benny och Anni-Frid lyckades till exempel ganska bra. Jag uppmanar dock musikerna som spelade i Åsby kulturhus i fredags att fundera några varv till och byta namn på sin trio. Uppradade efternamn är att göra det för enkelt för sig, och ändå blir det för krångligt för att lägga på minnet.

Trion består av Lars Karlin, trombon, Eirik Bernhard Steinsvik, trumpet och Asuka Nakamura, piano, som lärde känna varandra under sina studier på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm i början av 2000-talet. Som fast ensemble har de dock bara fungerat sedan ett halvår tillbaka.

I Åsby bjöd de på ett varierat program. De spelade några stycken tillsammans alla tre, varav endast ett var originalmusik för denna något ovanliga triokonstellation, men mer om det verket senare. Övriga stycken var arrangemang på musik ursprungligen komponerade för andra instrument eller orkester – som exempelvis pianostycket ”Sommarsång” av Peterson-Berger och ouvertyren till ”Ödets makt” av Verdi. Dessa varvades med solo- eller duoframträdanden av medlemmarna i trion.

Mest imponerade Asuka Nakamura med sina uttrycksfulla tolkningar av Sibelius ”Romans” op. 24 samt ”Alborada del gracioso” av Ravel. Hon spelade med hela kroppen i fortissimopartier som fick trägolvet i det gamla missionshuset att gunga och släppte loss imponerande krafter ur kulturhusets Steinway. Flygeln har en mustig och fyllig klang, speciellt i basen. Fick man önska något så skulle det vara lite mer lyster i mellanregistret. Nu låter det som om man skruvat ner diskanten på stereon.

Apropå klang så har Borlängesonen Lars Karlin en ton i sin trombon som jag sällan hört maken till. Mjuk, kärnfull och övertonsrik. Han är dessutom begåvad med ett legatospel utöver det vanliga. En av konsertens höjdpunkter var hans soloframförande av tre medeltida renässansdanser på sin alttrombon, såväl musikaliskt som tekniskt.

Steinsvik å sin sida hade valt Enescus ”Légende” till sitt soloframträdande, ett stycke som ständigt hörs ljuda i musikhögskolekorridorer världen över. Alla trumpetare brukar missa på samma ställe – så även Steinsvik. Han är också trions svagaste kort. Missarna är för många, klangen fnasig och intonationen svajig på sina ställen.

Konserten avslutades med det enda originalverket för denna triosättning, tillika kvällens nyaste musik, skrivet enbart för tiotalet år sedan av den serbiske tonsättaren Ivan Jevtic. Konsertens utan konkurrens längsta – och i mitt tycke sämsta – stycke, med Sjostakovitjliknande krigsfanfarer staplade på varandra.

Extranumret blev därefter ett välbehövligt lyft: en musikalisk minipjäs, där Karlin och Steinsvik bråkade om scenutrymmet spelandes ”Habanera” ur ”Carmen” respektive ”O sole mio”. Lekfullt och proffsigt.

Mer läsning

Annons