Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: The Kristet Utseende

Annons

Den här recensionen börjar med hur allting slutade. Med något oväntat. Ett hårt slag – för bandet och för publiken.

För det är väl inte någon vidare värst känsla av tillfredsställelse som molar i magtrakten efter The Kristet Utseende på Metallsvenskan. En spelning som börjar med lädermask och toaborstetifo – men som i sann BDSM-anda slutar med en rejäl käftsmäll.

Det är väl i och för sig inget ovanligt att The Kristet Utseende orsakar dålig magkänsla. Hos de med (o)diagnostiserad moralpanik är de nog ett alltid symptom på ett annalkande magkatarr. Med låtar som ”Kristen Tjackfabrik” och ”Kairos fjollor” kan de nog även orsaka tarmvred. Så en förpackning imodium finns nog hemma hos varje kräsmagat hushåll sedan mitten på 90-talet då bandet slog igenom. Allt för att motverka det magstarka som bandet står för.

Men det finns såklart ett botemedel mot The Kristet Utseendes perversa textrader om kukar, knark och piss: Ironi.

Det blir väl om än inte annat tydligt när klassiska introlåten ”The power of christ compells you Pt: 1 Circle of sin” kickar igång spelningen. Först viftar publiken med ett 30-tal av bandets eget signum till vimpel, toalettborstar. Sen kliver huvudfiguren in Jörgen Fahlberg in på scen – med en lädermask. I och för sig hörs ingenting av Fahlbergs sång till följd av den Pulp Fiction-inspirerade huvudbonaden, men vem kan motstå en ansiktstäckande hatt med dragkedja för munnen?

Det är inte särskilt seriöst. Det är helt enkelt roligt därför att andra människor blir provocerade. The Kristet Utseende vill göra andra människor arga. Andra människor blir arga. Och de får som de vill.

Ändå blir det inte mer småfnissigt provokativt än så. Visst, ”Piss-Slickarn från Milano” kommer kanske inte kommer att nytolkas av Kicki Danielsson i någon kommande säsong av Så mycket bättre. Men mest förargelseväckande är istället hela konsertens slut.

Helt plötsligt hörs bara: ”Får vi inte spela mer nu?”. Det enda som syns är ett par förvånande blickar från bandmedlemmarna. Sen är det slut. Tidsschemat pressat. Några förvirrande minuter och allt är bara över. Antiklimax.

Pang på Pungen i Örebro. Så här snopet har jag aldrig mått.

Mer läsning

Annons