Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakarias

Annons

HIPHOP/POP/SOUL.  Sakarias och lillebrorsan Lorentz hjälpte till att förändra den svenska hiphopscenen med "Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast" 2012. De mutade in sina egna kvadratmil med berättelser om staden, vardagen och känslorna i maggropen och blev språkrör för den längtande klubbkid-generationen. När båda nu har släppt soloskivor är det helt naturligt att de påminner om varandra - och att de jämförs. Lika naturligt som att jämföra två vattendroppar som kommer ur samma brunn.

Är det något Sakarias kan, är det att skapa en stämning, en stämning som är unik (eller ja, Lorentz har samma förmåga). Den är drömsk, filmisk, svävande och insugande som ett slukhål. Det är Sakarias värld, och där är gott att vara. Han plockar fram något som bränner bakom ögonlocken, vardagsbetraktelserna till trots. Det är ett bevis på att det snyggaste inte måste vara det yvigaste - pophistorien visar gång på gång att det som gränsar till det banala kan frambringa de bästa låtarna. Det handlar om vilken plats musiken lyckats ta en till, det vill säga inåt.

Som på en av skivans bästa låtar, "Ett hus av guld", där Sakarias får enstaviga drömmar att kännas som en hel roman, eller titellåten "Atlanten" som låter som det känns när man är kär och "Bellagio" - en ren uppvisning i melodisk suggestivitet.

Möjligtvis ligger det Sakarias i fatet att han har en bror som lyckas skruva åt den där stämningen ytterligare några varv, annars hade han varit envåldshärskare i sin genre.

På klippet ovan kan du höra Lorentz Sakarias med  Duvchi i Molnen (Ni kan inte nå mig)

Mer läsning

Annons