Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Självklar rock - men utan smällar

Jag anser att musik kan beskrivas som det mesta. Färger, känslor, saker... ingenting är fel när man talar om musik.

Annons

Sven-Ingvars kan vara röda ömhetsbevis inlindade i cellofan för vissa, vad vet jag. Inget är fel och inget är rätt då det enda som betyder något är vad du känner. En sådan känsla infinner sig när jag lyssnar på Pale Honeys avskalade toner. Jag ser ett blått ledsamt leende som värmer likt de tjockaste raggsockor. Det känns väldigt motsägelsefullt men är så otroligt självklart. Men även om flummiga lovord utdelas så här direkt i början så har även Pale Honey och denna spelning några dåliga drag.

Trion Pale Honey (denna afton en kvartett) från Göteborg spelar avskalad rock som för de egna tankarna till senare tids Sahara Hotnights, en nypa The White Stripes och någon dos med Kent. Och lite The Perishers. Det är svängigt, men det är ett nedtonat sväng som inte tar överhand. Problemet med Pale Honey och deras musik är att det kan bli lite långrandigt. Musiken smäller aldrig riktigt till och mellansnacket är nästintill lika med noll. Ska man dra spelningarna längre så behövs en bättre variation mellan låtarna och de bitar som driver ifrån mängden, ”Fish” och ”Fiction”, lyser starkast under den här kvällen. Men trots att stilen kan bli lite väl mycket så är Pale Honeys musik ändå riktigt bra. Tuva Lodmarks sång är sådär härligt bitterljuv som det ska vara och alla bandmedlemmar gör exakt rätt för att binda ihop de många alstren snyggt.

Just nu håller Pale Honey uppenbarligen på att spela in sin debutplatta. Jag håller tummarna på ett blått ledsamt leende som värmer likt de tjockaste raggsockor 2.0. Med lite mer variation självfallet.

JONATHAN BJÖRKLUND

Mer läsning

Annons