Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Staffan Hellstrand

Annons

ROCK. Staffan Hellstrand har alltid känts som en helyllekille. I alla bemärkelser. Seriös musiker och hög integritet som privatperson som artist.

Vi var nog inte många som lyssnade på SH! på 80-talet. Bandet med Staffan Hellstrands initialer var inte det hetaste bandet det decenniet, men gjorde några godbitar som ”Svarta violer”. SH! hade mycket av 80-talets så kallade new wave-sound, men med Staffan Hellstrands truliga trubadursång. Det blev en charmant kollision.

Staffan Hellstrands debut i musikbranschen hade då redan pågått några år i det mer proggiga bandet Dimmornas bro.

Sedan blev den alltid långhårige mannen soloartist och hade under slutet av SH!-tiden inlett arbetet med en egen Dan Andersson-platta. 1993 blev han svenska folkets älskling med ”Lilla fågel blå” och belönades rikligen. Låten är än i dag den låt många förknippar med Staffan Hellstrand.

2000 skrällde han nästan till med att vara den låtskrivare som fick skriva den officiella svenska låten till EM i fotboll, ”Explodera”. Då hade några relativt tysta år som soloartist passerat. Det var dock år som låtskrivare till bland annat Idde Schultz succé ”Fiskarna i havet” samt till Idde Schultzs syster Irma, Sven-Ingvars, Kikki Danielsson Roosarna, Christina Lindberg, Svante Thuresson, Anna Stadling och Lars Winnerbäck.

På något vis har den ganska osannolika mixen av artister Staffan Hellstrand skrivit låtar till också påverkat hans alldeles purfärska album. Den här plattan hoppar från tuva till tuva i musikbranschens vida spektra av dansbandsmusik, visor, pop, country och schlager. Inledande ”I någons famn” är så pekoral så att hälften vore nog. Banal nödrimstext till dansbandstryckartakt. Den följs av pratande ””Hungrig väg” klädd i mixen country-Winnerbäck.

Starten är nästan olidligt pinsam och nasala ”Johnny Regn” gör inte det hela bättre.

Först i femte låten ”Ögonblick i månljus” uppenbarar sig den Staffan Hellstrand som ömsint berättar om de stunder då livets mening gör sig påmint och refrängen sitter efter några få genomlyssningar. Eller i allsångsliknande ”Nu ska vi åka till mamma” och nästan undersköna ”Fyra dörrar till min syster”.

Men sen är det stopp igen och albumet blir som en guldvaskningsutflykt, mycket sand och få guldkorn. Hans karakteristiska sång funkar helt enkelt inte alla dessa genrer han botaniserar i. Pop, rock och lite schlager - oftast klart godkänt. Country, visa eller dansband - kvalmigt eller Winnerbäcks-tråkigt.

Staffan Hellstrand tar trots detta hem spelet. För sin förtjusande omedvetenhet och vilja att sträcka sig utanför de gängse ramarna. Det hedrar honom, fast det inte funkar.

Mer läsning

Annons