Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trångt på konserthuset

Det var fullsatt i konserthuset när Radiosymfonikerna, under ledning av dirigent Herbert Blomstedt, framförde Franz Berwalds ”Sinfonie singulière” och Peter Tjajkovskijs ”Symfoni nr 5”.

Annons

I fredags var det lapp på luckan på konserthuset. Det var fullsatt i dubbel bemärkelse, både i salongen och på scenen där Radiosymfonikerna trängt ihop sig, när nestor Herbert Blomstedt dirigerade Franz Berwalds ”Sinfonie singulière” och Peter Tjajkovskijs ”Symfoni nr 5”.

Ni som inte fick plats hoppas jag lyssnade på direktsändningen i P2. För om bara hälften av den musikaliska laddning som producerades på konserthusets scen gick ut i etern måste det ha varit en högtidsstund framför radioapparaterna.

Det var två gamla vänner som känner varandra väl som möttes. Blomstedt som fyller 85 i sommar dirigerade orkestern för första gången redan på 1950-talet. På 1970-talet var han orkesterns chefsdirigent. Numera tituleras han dess ”hedersdirigent”.

Enligt orkestermusiker jag talat med är Herbert Blomstedts stora styrka hans förmåga att förklara och förmedla sin musikaliska idé till orkestern under repetitionerna. När det sedan är dags för konsert vet alla vad de ska göra. Då kan det räcka med små gester från pulten för att åstadkomma stora dynamiska explosioner.

”Singulière” är samma symfoni som Blomstedt och orkestern spelade när ”hemmaarenan” Berwaldhallen invigdes 1979. Blomstedt manar han på och skjuter liksom orkestern framför sig. Lätt och flyktigt. Blomstedt vet också att utnyttja Berwalds alla små musikaliska utbrott till fullo, så att expressiva soloinpass kryddar den i övrigt idylliska andrasatsen till exempel.

Efter paus: Tjajkovskijs femma. Den ödesmättade men ack så vackra. Blomstedt står för det rena och klara med förhållandevis snabba tempi och mjuka övergångar. Det är så långt i från svulstigt och sentimentalt man kan komma. Andra satsens inledande hornsolo till exempel, ett av musikhistoriens allra vackraste teman som ibland spelas så långsamt och smetigt att det nästan stannar, görs här med skönt driv - smått dansant.

Blomstedt spänner sedan den mahlerska bågen till bristningsgränsen och lagom till avslutningens feta brassackord håller han dirigentpinnen med dubbelfattning. Så han är inte bara de små gesternas mästare.

Mer läsning

Annons