Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Waldemaar

Annons

POP. Bakom artistnamnet Waldemaar finns örebroaren Martin Bengtsson. Den tidigare fotbollsspelaren som också släppt boken ”I skuggan av San Siro”. Namnet Waldemaar har han hämtat från sin första bostadsadress sedan flytten till Berlin för några år sedan. Waldemaar var i början Martin på gitarr men har sedan utvecklats till ett femmannaband.

Jag har träffat på Martin Bengtsson två gånger. Den första var som åskådare på en ÖSK Ungdom-match, då jag imponerades av hans teknik och spelförmåga. Andra gången var för ett par månader sedan, när Waldemaar spelade på festivalen Live At Heart iklädda vita labbrockar.

Martins kroppsspråk på scenen under spelningen summerar på något vis den nya plattan som blivit lite mörkare och råare än debut-ep:n Press-Hold-Down. Yvigt och spretigt och precis som titeln påvisar: Schizoelectric. Låten ”Kottbusser tor” förändrar sin ljudbild från att i början låta som Tyskarna från Lund till att i slutet av låten närma sig en light-variant av Queens of the stone age. ”Truth or dare?” doftar introt från Beatles ”Strawberry Fields Forever” och när han sjunger med sin John Lennon-liknande stämma fungerar det riktigt bra.

Martin hävdar att ett par av låtarna på skivan handlar om den ångest han upplevde som fotbollstalang i Italien. ”Feet to lung” tar med lyssnaren på ett introspektivt och retrosyntigt äventyr.

”International”, där Martin refererar till spelningar i såväl New York som Milano är en i klass för sig. Petter Fridells insats på trombon och fina körinsatser av Gabriel Rådström och framför allt blott nioåriga Julia Rådström lyfter låten. Därför känns den alltför långa konstpausen i mitten av låten helt onödig. Men det kanske är tanken, att det aldrig ska vara för fint och för polerat i de stunder plattan känns som mest tillgänglig.

Mer läsning

Annons