Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mycket möda bakom Astrids vanliga ord

Annons

Astrid Lindgren har varit dubbelt aktuell under våren. Dels genom hennes dagböcker från krigsåren 1939 och 1945 som hämtats upp ur hennes tvättkorg på Dalagatan i Stockholm, dels genom 70-årsfirandet av en av hennes många sagofigurer, Pippi Långstrump.

Pippi är en makalös språklig ekvilibrist och uppfinnare av ord som ”sakletare” och ”spunk”. Hennes sätt att på barns vis vrida och vända på ords betydelse har varit föremål för en hel del forskning och analyser. Just denna förmåga, att sätta sig in i barns tänkande och på ett trovärdigt vis använda barns språk är en av förklaringarna till Astrid Lindgrens stora författarskap.

Om detta och mycket annat berättar Lena Törnqvist i en nyutkommen bok om Astrid vars titel anknyter till ett Schopenhauer-citat som Astrid gärna använde: ”Man tar vanliga ord och säger ovanliga saker”. Själv var hon sparsam med att berätta om sin skrivprocess. Men i brev till förläggare i andra länder framkommer en hel del intressant. Här, i kommentarer och synpunkter på översättningar, är Astrid okuvlig. Hon beskriver till exempel sina ansträngningar för att språket i Ronja Rövardotter ska låta medeltida och vägrar acceptera stilbrott med ord som ”existera” och ”konstatera”.

Men ibland fick hon kapitulera. Skalle-Pers fjärtande var otänkbart i den engelska översättningen och ”far åt pipsvängen” skrevs tyvärr på en rad olika sätt. På så sätt har de engelskspråkiga barnen gått miste om flera stilmässiga poänger.

Mer läsning

Annons