Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Någon annanstans i Sverige

Annons

DRAMA. ”Short cuts” och ”Crash” är exempel på filmer där olika människors öden spelas upp och berör starkt för att sedan ytterst elegant knytas ihop i slutet. Det är en behaglig genre som kan användas för att säga något om livet i både det stora och det lilla.

Däremot är misslyckade varianter av det här konceptet bland det mest plågsamma man kan se. Det blir varken hackat eller malet, bara olika krystade eller planlösa spår med rollfigurer som får för lite utrymme att utvecklas på.

”Någon annanstans i Sverige” befinner sig i den senare kategorin. Det trots alla bra skådespelare som stundtals får det att spraka till och skapa lite spänning, som tyvärr dör snabbare än ett tomtebloss på en grannsamverkansfest.

Handlingen utspelar sig i ett litet samhälle där livslusten verkar ha gått ur de flesta. I sina villor super, röker och deppar människorna. Om de inte är otrogna med grannen.

Det här är Sverige när det är som allra fulast. Slaskgrått, landstingsbeige och nikotingult samsas med ett blåtonat ljus som närmast framhäver de medverkandes rynkor.

Filmen tar avstamp i ett polisförhör och vi får se ett blodigt köksgolv. Något hemskt har inträffat men förhöret blir aldrig den ram som berättelser av dessa slag kräver.

Som från ovan mässar en berättarröst om hembygdens glädje, en uppenbar ironi eftersom filmens tydligaste poäng är att livet där är ett helvete.

Meg Westergren och Sten Ljunggren är klart bäst som whiskypimplande smörgåstårtsätande tv-fanatiker och mellan Sussie Eriksson och Peter Andersson finns något fint i filmens enda ljusa sidospår.

Jag är ingen vän av övertydlighet men här hade behövts lite mer kött på benen i alla de små historierna. Från den plågade Helena Bergström till den besökande Mikael Persbrandt och oförklarligt sura Sofi Helleday.

Alla framstår de som mest bara osympatiska och enkelspåriga och det kan knappast ha varit meningen.

Mer läsning

Annons