Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oslo 31 augusti

Annons

DRAMA. Anders (Anders Danielsen Lie) har fått se sina vänner skaffa karriärer och familjer. Själv är han uppenbart begåvad, något av en kulturelitist som vuxit upp i Oslos finare delar. En hipster om man så vill, som inte lyckats hålla knarkandet på partynivå utan fallit dit ordentligt.

Under en dag har han fått permission från sitt behandlingshem för söka jobb och reda ut ett och annat med vänner och familj.

Formen, att filmen utspelar sig under en dag, från tidig gryning till sen natt som ljusnar till en ny dag, är en mycket lyckad ram till berättelsen. Vardagliga händelser laddas med spänning, som när Anders sitter på ett café och tjuvlyssnar på konversationer.

Kameran flyter iväg och följer plötsligt någon annans liv för en kort stund och hans ensamhet blir så skärande uppenbar.

”Oslo 31 augusti” känns som en logisk fortsättning på Joachim Triers debutfilm, den hyllade ”Reprise” (2006), där yngre versioner av denne Anders kämpade för att hålla begåvningar och sig själva flytande. Så här tio år senare är hoppet ute, det blir uppenbart ju längre vi får följa honom.

Temat känns en stund lite provocerande. En halvung vit man från övre medelklasstillvaro är deprimerad. Stackars lille rike kille.

Men samtidigt måste det väl få vara synd även om de privilegierade. För kanske är skammen dubbel när den som har alla möjligheter inte lyckas.

Allt det där som förväntas av honom och som borde definiera honom saknas.

Och tack vare regissören Joachim Triers oerhörda fingertoppskänsla tas inte ett enda osäkert steg på denna komplexa vandring.

Filmens ton påminner lite om Simon Stahos mörka ”Natt och dag” där Mikael Persbrandt åkte runt i en bil med ett tomt inre. De känsliga dialogerna är så pricksäkra och så befriade från teatrala inslag att varenda 30-plussare i varenda västerländsk storstad kommer att känna igen sig.

Mer läsning

Annons