Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Othello - lust att gäspa

Othello är ett nära 400 år gammalt manuskript och regissören Kasapi har likt många före honom sett sig tvingad att anpassa styckets kontext. Men då kan till och med Shakespeare bli rätt banal.

Annons

Vad: Othello

Vilka: Riksteatern

Var: Hjalmar BergmanteaternArr: Teaterföreningen

Regi: Dritëro Kasapi med Riksteatern.

Othello är ett nära 400 år gammalt manuskript och regissören Kasapi har likt många före honom sett sig tvingad att anpassa styckets kontext.

Genom teaterhistorien har det alltid möblerats om friskt men när dammet lagt sig står ändå frågan om upplevelsen av språket, Williams lyriska och bildrika blankvers; hur engagerat dessa ord lyfts fram till sin samtid?

För utan att utnyttja och använda magin i språket blir Shakespeare rätt banal.

Lyckas inteTyvärr lyckas inte Riksteatern uppsättning särskilt väl med detta, flyttad till någon sorts obestämbar samtid.

Pjäsen blir inte klarare av att förläggas till en kryptisk affärsvärld. I stället gör det ont när uppsättnings-idéns fiktion tvingas trampa i stora hål efter ursprungets historia och sammanhang.

Nå, detta kan jag leva med men inte med att pjäsens stora känslor – detta handlar om spirande svartsjuka som blomma ut i ond bråd död. Och lyckas det inte ge mig minsta rysning!? Bara lust att gäspa.

Tydligheten och tillrättaläggandet får uppsättningen att framstå som en Illustrerad Klassiker.

Skickliga tekniklösningarKasapi har skickligt använt den moderna teaterteknikens möjligheter med video och genomför det utan att det alltför tydligt framstår som anakronismer. Bildskärmen får bära fram Othellos mord på Desdemona, på något sätt känns det talande att det är dit döden förpassats idag. Men det ökar inte empatin, renar ingen – bara säger något fyndigt om var vi befinner oss idag.

Man häpnarJago vars avundsjuka spänner alla intrigens trådar är väl genomförd av Douglas Johansson. Det är ingen lätt roll då allt som sker måste kommenteras och förklaras för den tänkta 1600–tals publiken men Johansson låter oss häpna och uppröras i sin illistiga ondska och förslagenhet. Uppsättningens stora plus är att den stundtals är riktigt spännande.

Riktigt starkt blir det mellan Jago och hans valpaktige väktare Rodrigo, underbart spelad av Johannes Wanselow. Här lyckas språk och gestaltning föra mig nära kärnan av det som skulle berättas.

Mer läsning

Annons