Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Paradis: Hopp

Annons

DRAMA. Den sista delen i Ulrich Seidls tro-hopp- och kärlekstrilogi har nu landat vid hoppet. Det handlar om den 13-åriga Melanie som är överviktig och skickas på läger för att banta med Alperna som kuliss. Det känns välkommet med lite frisk luft och ungdomlig oskuldsfullhet efter en sexturismresa och en titt in i en skruvad religiös värd och allt medföljande frosseri i kött, dunkla begär, kulturkrockar, underordning, makt och kylig fulhet på många plan.

Ulrich Seidl skapar dock ganska snabbt en stämning av obehag även i den här filmen. Som i en slags absurd "Sound of music" tvingar stränga gymnastiklärare vitklädda tjocka små barn att gå stavgång och sjunga "If you're happy and you know it clapp your fat" ute i det fria.

Precis som i Julie Andrews-musikalen finns saknaden efter frånvarande föräldrar där som en ständigt återkommande dramatisk knytpunkt. Melanies mamma svarar aldrig i telefon, och vi som har hängt med i Seidls trilogi vet ju att hon har fullt upp med sitt i Kenya.

När Melanie får respons från lägrets medelålders och mycket oroväckande läkare börjar hon på ett trevande och nyvaket sätt undersöka sin attraktionskraft och spirande sexualitet. Som vuxen sitter man som på nålar och Seidl leker mycket effektivt med våra förväntningar och bjuder samtidigt på trilogins mest ömma ögonblick. Även om det, naturligtvis, är förenat med ett visst mått av ont i magen.

Det här är den bästa, mest helgjutna, av de tre filmerna. Framförallt väver den ihop alla delarna till en mycket egensinnig och skrämmande helhet som inte ger någon särskilt smickrande bild av dagens Österrike. För så värst mycket hopp är svårt att hitta. En avslutande bild av barn vid ett bord, symboliskt övervakade av en abdikerande vuxengeneration som mest verkar intresserad av att åtgärda symptomen, inte att ta itu med några verkliga problem, lämnar inte så mycket till ljusning.

Mer läsning

Annons