Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pettson och Findus – roligheter

Annons

BARNFILM. Låt oss börja med att klargöra följande: Att en film är barntillåten betyder inte automatiskt att den passar alla barn. Jag har lärt mig detta genom att se min uttråkade treåring dansa framför bioduken, klättra över fåtöljerna och vråla "Är det inte sluuuut snart?". Hans två år äldre bror tittade samtidigt intresserat på hela filmen ("Jag var kissnödig men höll mig, för jag ville inte missa någonting"), dock utan att dra på smilbanden en enda gång.

Så. "Pettson och Findus – roligheter" är inte för de minsta, även om de gillar böckerna.

Den innehåller heller inte roligheter.

Den är lång.

En och en halv timme lång, motsvarande fyra hela avsnitt av, säg, "Kom igen Diego". Den är bara delvis animerad, det mesta ser ärligt talat ut som vanlig tråkig vuxen-tv med två gamla farbröder och en tant i rollerna.

Den är tysk, med tyska skådespelare, halvskapligt dubbad på svenska. Och den saknar alltså humor. Om man inte räknar ett evigt snubblande och finesslöst drattande på ändan som humor. Och det gör man ju inte.

Dessutom innehåller den ett gäng irriterande höns som kacklar daterat strunt om att de "inte behöver tänka på vad de äter" eftersom de ändå inte har någon tupp att vara vackra för.

Filmen har inget med tidigare, animerade Pettson-filmer att göra. Den är baserad på flera av Sven Nordqvists böcker, men någonstans på vägen har iransk-tyske regissören Ali Samadi Ahadis "Roligheter" helt enkelt tappat en del av Nordqvists klurigheter, tokigheter och mysigheter.

Mer läsning

Annons