Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Philomena

Annons

DRAMA. Det var inte bättre förr. När den unga och ogifta Philomena blev gravid på det katolska Irland för 50 år sedan var katastrofen ett faktum. Familjen tog avstånd och hon fick uthärda en fruktansvärd förlossning och en slavliknande tillvaro på det lokala klostret.

Sin lille son fick hon träffa en timme om dagen. Tills han adopterades bort av nunnorna. Och sedan sågs de aldrig mer.

Detta är den melodramatiska upptakten till Stephen Frears ("The queen") verklighetsbaserade "Philomena", som till största delen äger rum i nutid då den till åren komna Philomena (Judi Dench) vill få klarhet i vad som hände sonen.

Hennes vägar korsas med den nyligen sparkade politiska karriäristen Martin Sixsmith (Steve Coogan), som tar sig an uppdraget att forska i sonens öde och skriva en artikel om det för en söndagsbilaga. Hans bakgrund som journalist kommer väl till pass när den dynamiska duon försöker fråga ut hemlighetsfulla nunnor och motsträviga vittnen.

Historien blir lika delar pusseldeckare som drama. Dessutom uppstår en skönt torr humor när den elitistiske Martin och den mycket folkliga Philomenas världar möts.

Skådespelarproffsens strålande samspel bidrar stark till det höga betyget. Steve Coogans min när Judi Dench förklarar handlingen i Philomenas senast lästa Harlekin-roman är obetalbar.

Men här finns naturligtvis också stora doser av rörande allvar och genom historien löper en röd diskussionstråd om religion. Martin är inte troende och provocerar den trogna kyrkobesökaren Philomena. Han blir också en slags ställföreträdare för den eventuella del av publiken som har svårt att ta till sig budskapet om vikten av förlåtelse och att vända andra kinden till.

Naturligtvis är det Philomena som kommer ut med äran i behåll. Och på kuppen får vi en varm, välbalanserad och mysig må bra-film, inte utan stänk av just sådan harlekin-melodrama som vår huvudperson skulle ha älskat.

Mer läsning

Annons