Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Prince Avalanche

Annons

DRAMAKOMEDI. Alvin och Lance jobbar ute i skogen sommaren 1988, en bra bit från all civilisation. Deras uppdrag är att måla gula streck längs vägen i en skog som drabbats av en svår eldsvåda något år tidigare. De är omaka och jobbar bara ihop för att Lance är brorsa till Alvins fru.

Inte mycket händer. Ibland kommer en tokig lastbilschaffis förbi och bjuder på en stänkare. Lance försöker onanera, men det är svårt i det lilla tvåmannatältet de bor i. Alvin har trubbel i sitt äktenskap. Tja, det är ungefär det. Två tystlåtna män med oklara problem i en skog. Det är ungefär lika kul som att se färg torka, vilket man också bokstavligen får.

Rudd brukar göra sig rätt bra i komedier med bromance-tema men den här gången faller hans finlir bara platt. Jag har inte sett den isländska originalfilmen av Hafsteinn Gunnar Sigurdsson, men den måste rimligen ha varit mer själfull än den här, som rättar in sig i det amerikanska indiefilmsledet när det är som allra mest pretentiöst.

Historien är också provocerande vag. En fråga som inte får något svar är varför filmen ens heter "Prince Avalanche"? Och är den mystiske lastbilschaffisen ett övernaturligt sändebud? Är den nedbrända skogen en slags metafor för Alvins inre ödemark? Inget hänger ihop och till slut inser man att det inte finns någon substans i botten, utom möjligen en halvtuggad civilisationskritik.

Ok, det finns för all del ett par roliga scener, ett mycket vackert foto och vid några tillfällen lyckas regissören David Gordon Green skapa halvmagiska intressanta stämningar. Men i längden är rollfigurerna och deras sega funderingar över vad det innebär att vara en man av i dag (eller åtminstone på 1980-talet) mest tröttsamma och lätta att glömda.

Mer läsning

Annons