Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Barberaren i Sevilla

Underhållning utan skrattfest

Annons
Barberaren i Sevilla. Pavel Yankovsky, Dominique Moralez, Liudas Mikalauskas (Basilio), Robert Hyman och Liine Carlsson sjunger i första solistlaget på Skärets uppsättning av ”Barberaren i Sevilla”, i Sven Östbergs färgstarka scenografi.

Opera på Skäret, 9 augusti

Kompositör: Gioacchino Rossini

Efter att ha bjudit på succéartade skrattfester två gånger om på lilla scenen, med den svenska 1700-talsfarsen ”Kronofogdarne och slåtterölet” (2007 och 2009), satsar Opera på Skäret för första gången på en komisk opera på sin stora scen.

Epitetet skrattfest når man inte upp till denna gång. Men väl god underhållning och framför allt: goda sånginsatser.

Greve Almaviva är förälskad i Rosina som vaktas av sin förmyndare Bartolo som också planerar att gifta sig med henne. För att fånga Rosinas hjärta tar greven hjälp av Bartolos finurlige barberare Figaro. Efter diverse förvecklingar, förklädnader och dråpligheter får de unga tu varandra. För övrigt är det så enligt operans ”naturlagar” att tenoren och sopranen alltid får varandra på slutet, även om de ofta dör på kuppen i tragiska operor.

Rossini (1792-1868) skrev sina operor i rasande fart, totalt blev det nära 40 stycken. Under sin mest produktiva period färdigställde han en ny varannan månad. ”Barberaren” som hade premiär 1816 skrev han enligt uppgift på bara några veckor. Instuderingen skedde parallellt och den framstressade premiären med dåligt förberedda sångare blev ett fiasko. Till viss del berodde det också på att hans librettist omarbetat Beaumarchais pjäs om Figaro som det redan gjorts flera omtyckta operor på.

Även på Skäret

har man tagit sig friheter med historien. Regissören Alexander Niclasson har i samarbete med pianisten Stefan Lindgren skrivit flera nya recitativ, stuvat om i dispositionen och till och med lagt till en karaktär.

Niclasson och Lindgren som nykomponerade samtliga recitativ till ”Kronofogdarne” lyckas bra även denna gång. Man accepterar de modernare tongångarna i de tillagda partierna då de tillför en komisk dimension, med flera metablinkningar till operaälskare i publiken och en oförglömlig färgstark tysk sånglärare (spelad av Jonatan Lönnqvist) som ger Rosina en sånglektion från helvetet.

Sångarna håller hög klass över lag. Liine Carlsson börjar lite nervöst och skulle kunna ta ut svängarna mer, men allt eftersom hon blir varm i kläderna bemästrar hon de tekniska koloraturariorna med glans. Dominique Moralez har en slank bel canto-tenor och dessutom komisk talang i sina olika förklädnader, även om han spelar över rejält – men så ska det vara i opera buffa.

Bäst är dock Pavel Yankovsky som Figaro, med sin kraftfulla och skönklingande barytonröst som uppvisar många olika klangfärger.

Slutligen vill jag hälsa Svenska kammarorkestern välkommen tillbaka till Skäret. Vilket lyft det blir med er i diket!

Mer läsning

Annons