Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Otello

Annons
Michal Lehotsky (Otello) och Charlotta Larsson (Desdemona) i Opera på Skäret 2014.

Verdi hade egentligen pensionerat sig då han, 70 år gammal, övertalades att göra opera av Shakespeares svartsjukedrama ”Othello”. Här möter vi en mycket mognare kompositör. Borta är de publikfriande ariorna med klämkäcka melodier och pauser för applådtack. I stället framträder en förtätad wagnersk klangdräkt med långa linjer och intrikata ledmotiv, passande för detta triangeldrama utan ljuspunkter.

För första gången i sin elvaåriga historia har Opera på Skäret engagerat en extern regissör. Ett efterlängtat beslut. Brittiske William Relton har skapat ett mörkt kammarspel med små men tydliga medel. En blick här, ett höjt ögonbryn där. Framförallt lyckas han hålla den gastkramande bågen spänd genom hela dramat utan att tappa fokus.

Scenens klarast lysande stjärna är utan tvekan Charlotta Larsson. Med koncentrerad scennärvaro lyckas hon förmedla Desdemonas förtvivlade och fruktlösa kamp med att bevisa sin oskuld för sin svartsjuke make. Larssons sopran uppvisar en fyllig och stor klang över hela registret, mogen för de stora världsscenerna.

Otello görs av den slovakiske tenoren Michal Lehotsky. Ett riktigt kraftprov då han är på scenen nästan hela tiden, speciellt i lördags då temperaturen låg över 30-strecket. Hans röst var något ansträngd och hes, måhända en effekt av värmen, men han gjorde ändå en imponerande insats.

Ole Jörgen Kristiansen som den bittre intrigmakaren Jago har en vacker baryton, men jag har svårt att se honom som ondskan personifierad.

Grekiske Alex Tsilogiannis som Cassio förtjänar också att omnämnas för sin rena och klara tenor.

Scenografen och kostymören Cordelia Chisholm har gjort det enkelt för sig genom att ”utnyttja byggnadens karaktär och rymd”. Med andra ord, låtit bli att bygga någon scenografi. Och karaktärerna på scenen som ska föreställa soldater i den cypriotiska armén liknar mest busschaufförer och Securitasvakter. Jag kommer på mig själv med att längta efter den mångåriga Skäretscenografen Sven Östbergs geniala scenbyggen och fantasifulla dekorlösningar.

Om man får önska sig något mer är det att Skäret hade ekonomiska muskler nog att hålla sig med en orkester och kör som kunde mäta sig med de internationella sångstjärnorna. Men det kanske är att begära för mycket.

Mer läsning

Annons