Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riskzon III – This is not Disneyland

Annons

Att Lena Josefsson uppkallat sitt danskompani efter det franska ordet, rendez-vous som betyder möte är ingen slump. Det är möten som intresserar henne och det är möten hon låter sina dansare gestalta. Hon har gjort det tidigare och hon gör det nu i den helaftonsföreställning som i onsdags hade premiär på Studion (Rudbecksskolans f d aula).

Grafiksvart är scengolvet och väggarnas slitna presenningar gråbrunskiftande som om vi befann oss på en bakgård, i en gammal källare eller instängda i ett lastrum. Associationerna skiftar med spelet förstås men nästan omedelbart står det klart att det här handlar om den utsatta människan och alla de hot som omger henne. Så heter också föreställningen ”Riskzon III – This is not Disneyland” och klarare kan det ju knappast sägas.

Tätt, starkt, expressivt öppnar dansarna och lägger sedan den ena gastkramande scenen efter den andre – det är en koreografi som upplevs i magen, i bröstet, i kroppen. – ”Il faut pas pleurer (Gråt inte)” sjunger Karima Nait men inte vore det så konstigt inför scenerna som spelas upp framför oss av människor som tvingas utföra hårda, monotona jobb under en okänslig förmans överinseende, eller som trängs i ett trångt lastutrymme eller barn som smugglas som kollin över våra gränser! De utsatta barnen ser vi men också barnen som vittnen – storögt betraktar de de vuxnas egendomligheter – och barnen som överlevare. Mitt i misären hittar de en gunga… och kan leka. Barnen dansas med masker som stora dockansikten, uppfordrande vänds de också mot oss och får oss att fråga oss vad vi egentligen håller på med.

Elva dansare från världens alla hörn utgör Raande-Vo och jag önskar att jag kunde beskriva hur fantastiska de är – i solodanser, i par eller i grupp. Man häpnar över hur mycket uttryck som kan utvinnas ur en kropp. Dansarna är överväldigande och överallt. Det är som om ”handlingen” böljar fram och byter fokus så att medan du fascineras av en osannolik svit med rörelser, så får du plötsligt syn på en helt annan bild någon annanstans. Någon tvättar håret eller läser en tidning samtidigt som en scen av mänskligt lidande gestaltas alldeles i närheten. Det triviala vid sidan av det tragiska.

Musiken som Magnus Larsson är ansvarig för är suggestiv, ibland mer av ljudillustrationer än av ren musik, ibland skärande och oskön. Och så algeriska Karima Naits fantastiska röst som för oss långt bort från det svenska och välkända.

Om den första akten är tung, mörk och andäktig, så är den andra betydligt lättsammare. Den speglar staden med alla dess lockelser. Lek, dans, glädje men också kommersialism, masker och förklädnader. Allvaret är inte borta men anslaget är lekfullare.

Det är inte Disneyland och det är ingen dansshow men det är en oerhört gripande och fascinerande föreställning som väcker många tankar och känslor. Den bärs fram av ett äkta engagemang utan spektakulära inslag eller koketteri.

Lena Josefsson och hennes dansare hade kunnat platsa i New York, Paris eller Tokyo och så har vi dem här i en nedlagd aula i Örebro; det är sannerligen märkligt. Skynda er att uppleva dem!

Mer läsning

Annons