Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så bra var Sators spelning

Annons

Apokalyptiska svarta moln rullar olycksbådande över natthimlen och åskan dånar hotfullt i fjärran när Sator slutligen äntrar scenen vid midnatt på Prästryggens Camping i Frövi. Med över tjugo år i musikbranschen och med ett rykte att leverera hejdlösa liveframträdanden är bandet lite av en klenod i svensk rock n’ rollhistoria. Och med de begynnande ölkaggarna, de sorgligt förhoppningsfulla cowboybootsen och det gråsprängda håret till trots och med planer om inspelning av ett nytt album till hösten, röjer de gamla veteranerna som aldrig förr.

De gamla takterna sitter med andra ord fortfarande i, jajamensan – allt från det riffboostade punkdrivet till det trallvänliga popmelodierna, de uttalade Ramones-influenserna och det okonstlade rocksoundet. Energin med vilken de levererar sin musik är i det närmaste lamslående; Chips Kiesbye dammar ivrigt av gamla klassiker från Headquake-albumet med en intensitet som får kromen att gnistra i månljuset. Bäst blir föga förvånande ”I rather drink than talk” där Kivaho går loss över basen så till den grad att det ser ut som att han är på vippen att explodera. Norberg däremot är rätt däven vilket skär sig mot de övriga bandmedlemmarnas spelglädje (föreställ er Gäfvert i solbrillor en regnig lördagsnatt slamrandes med en tamburin som om hans liv hängde på det) och visst – Rockviken är ju inte Hultsfred, och när det görs några halvhjärtade försök att ragga upp lokalbefolkningen genom att säga att det minsann var i herrans tid bandet spelade i Frövi, kan man inte låta bli att dra lite på munnen.

Men i alla fall. Sator är Sator och åldern är bara en siffra. Publiken är älskvärd (om än något överförfriskad) och när de första skälvande tonerna till bandets megahit ”I wanna go home” genljuder i mörkret hör man hur det dras en unison suck över svunna tider då man var bara en ynglig på tjugo bast som var ute och sladdade med PV’n.

Mer läsning

Annons